Nu har jag läst och skrivit lyrik igen!

Man blir mer eller mindre tvingad när man går en författarskola. Jag tyckte alltid att läsa dikter kändes lite jobbigt förut. Jag kände att jag inte var tillräckligt smart, för vad menar författaren där? Vad är detta en symbol för? Vad är det som händer?

Ja.. nästan rädd var jag, det är nu det kommer upptäckas att det här med ord, det kan jag egentligen inte, jag vill mer än jag kan. Det kändes pretentiöst att läsa lyrik, krångligt och därför ganska meningslöst.

Jag tror det blev lite förstört i skolan. Nu ska vi analysera den här oerhört begåvade dikten! Nu ska vi tränga ner djupt under skinnet på författaren och se vad han eller hon menar!

Ganska onödigt egentligen. Om vi vill veta exakt vad författaren menar varför ska vi då läsa en dikt? Det är ju när vi läser en text som orden faktiskt får en mening. Vad författaren menar eller vill, om det ens är så att han eller hon vill något, är ganska ointressant.

Med den nya inställningen känns det lättare, jag ska inte analysera.
Jag ska läsa för min skull. Antingen säger dikten mig något, eller inte. Jag behöver inte lägga timmar på att försöka förstå, jag tar till mig det jag vill, kanske bara ett par rader av hela dikten.

Jag kanske uppskattar en dikt för helt plötsligt får jag en känsla över hur det var när man var liten och skolan ringde ut för sista dagen på vårterminen och friheten härjade i kroppen, jag kanske uppskattar en dikt för att jag helt plötsligt minns något, eller börjar fantisera om en plats jag tidigare inte visste jag längtade till.

Ibland kanske inte innehållet säger mig så mycket med orden och rytmen i dikten blir musik och jag kan välja att bara njuta av det istället för att krångla till det med att fylla upp dikten med en innebörd.

Jag kan läsa en dikt för att bli inspirerad och jag kan läsa en dikt som inte säger mig ett skit. Och det är helt okej.

Än så länge har jag inte lät så mycket lyrik. Men jag minns dikten som först greppade mig:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer

20 000 timmar

Det var vad jag fick höra det skulle ta att bli riktigt duktig på någonting. Vad det än var så behövde man 20 000 timmar. Jag antar att det bara är till att skriva på. Har nyss läst böckerna Den store Gatsby och Antigone. Utifrån det fick vi en uppgift i skolan, skriva en kortare text med riktigt bra början och slut.

Okej.

Det var hårda bud. Men jag försöker. Jag tar egna upplevelser som inspiration till den texten, eftersom jag känner mig lite fantasitrött för tillfället. Jag skriver om när vi åkte till New york och spred farfars aska i sjön.

Fast, jag ändrar en del, spär på en del grejor, gör livet lite mer spännande. Det Är kul!