Det verkar visst vara en konst att se utanför sig själv

Idag på Aftonbladet kan man läsa om en kvinna som beställt en klänningen på nätet för 1200 spänn. Klänning motsvarade inte alls hennes förväntningar, den såg ut som om ”ett barn gjort den i syslöjden.” Artikeln var uppbyggd som en snyfthistoria då hon skulle använda klänningen på sin sons bröllop i maj.                

För någon månad sedan länkade en vän till mig en annan tidningsartikel på facebook. En kvinna var helt utom sig av ilska då hon och familjen inte skulle kunna se kalle anka på julafton. Detta då soffan de beställt från chili var försenad. Hon var dessutom sjukskriven och tyckte att det var någon annans ansvar att göra hennes situation dräglig igen.

Ibland undrar jag om världen består till femtio procent idioter om man nu får lov att uttrycka sig så. Det får man nog, det är ingen som kommer att ta illa vid sig för de femtio procent som tillhör gruppen idioter förstår inte att de är just idioter.  Okej, kanske jag överdrev lite, kanske handlar det inte om femtio procent, kanske handlar det inte ens om idioti, bara mindre begåvat folk i att kunna se världen från ett annat perspektiv än sitt eget.

Jag inte hjälpa att tänka lite på mamma när hon blev sjuk för över ett år sedan. Först ställdes fel diagnos, tumörerna hon hade var godartade och hon behövde inte bry sig om dem. Inte förrän de växt till sig och blivit ännu fler gjordes ett nytt test, spridd malignt melanom. Hoppsan! det var ju inte alls bra, en relativt dödlig sjukdom. Trots en del telefonsamtal, ett par desperata mail till olika överläkare och chefer om att vi ville att något skulle hända fort tog det över tre månader från det att mamma fått reda på sin diagnos tills det att första åtgärden vidtogs. Då hade mamma gått med elakartade tumörerna i ett halvår utan att något gjorts, ett tidsförlopp man faktiskt kan hinna dö inom. (Cancervård i Sverige är ett ämne för sig och något jag hade kunnat skriva flera texter om. Mamma är i alla fall fri från tumörer idag tack vare skickliga läkare och utmärkt vård när hon sedan väl fick den.) Hade jag, när väntan kändes som värst, när man om nätterna låg och tänkte på hur tumörerna spred sig, när man var dag ringde och frågade mamma om hon fått någon kallelse men köerna i sjukvården kändes livslånga, hade jag då läst om hur förtvivlad man kunde vara över väntan på en ny soffa vet jag inte vad jag hade gjort. Jag tänker på alla de tusentals människor som väntar idag. Väntar på diagnos, väntar på behandling, väntar på ett brottsmål ska redas ut, väntar på att få komma till ett tryggt land och så vidare. Jag förstår inte ens hur man kan få för sig tanken på att gå gnälla ut i tidningen om en försenad soffa och jag förstår ännu mindre hur man tänker som journalist när man väljer att skriva om det

Men det är mycket vi bara förväntar oss ska komma serverat. Ungarna ska sköta sig i skolan, det är det pedagogernas uppgift att se till. När något barn missköter sig och får sitta och äta mellanmål ensam ja då blir det ett jävla liv om att det är psykisk barnmisshandel. Då bör man kanske prova själv att styra upp ett gäng vilda tioåringar utan att tydligt visa att dåligt beteende för konsekvenser med sig. Nej, det ska det daltas med ungen och delas på facebook om att pedagogen borde få sparken.

Absolut tycker jag det är fint att vi på många sätt har ett väl fungerande välfärdssamhälle i jämförelse med andra länder. Inte i vilket land som helst har man fri sjukvård, eller möjlighet att studera vid högskola och universitet oavsett vilken samhällsklass man kommer från. Men att tro att vi för den sakens skull ska ha rätt till än det ena, än det andra utan att behöva prestera själv är inte samma sak

Vi förväntar oss en massa. Vi förväntar oss att vägarna ska vara plogade och saltade. Kör vi av vägen är de dåligt underhållna, det är inte vi som borde tänkt en gång extra innan vi gav oss ut.

Vi förväntar oss att åker vi utomlands så är det charterbolaget vi åker med som har ansvar för att vi inte blir sjuka eller matförgiftade. Att själv observera att hotellet låtit maten stå framme ganska länge är inget vi ska behöva tänka på.

Vi förväntar oss att buss och tåg ska låta våra ungar åka med även om de inte köpt biljetter, för de är ju trots allt barn. Att man som förälder släpper iväg sina ungar utan att kolla upp att de har pengar på sina busskort verkar vi inte bry oss om.

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få som det heter utvecklas till precis det man vill. 

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få ha sex, ta Sören Olsson till exempel som öppet sitter i tv och lyfter frågan om vad man kan göra för hans son som har down syndrom och av den anledningen inte kommer att få ha sex (?) 

Andra verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få köpa skarvglass i den lokala glassfabrikens kiosk. Är skarvglassen slut borde mer skarvglass göras. (Skarvglass är den misslyckade glassen som till exempel blir till i bytet mellan två olika glassorter.)

Men nej, vill du bli läkare, skådespelare, ingenjör eller vad det nu kan handla om så får man anstränga sig själv. Kanske får man inse att man inte har vad som krävs. Vill man ha sex får man se till att hitta någon som faktiskt vill ha sex också. Eller när Sören spekulerar i att åka till Danmark med sin son till en prostituerad, tänker han då samtidigt att det är ett yrke han önskar någon av sina döttrar?

Återuppståndelsen av herr Pettersson

Det finns karaktärer jag kommer på som försvinner så fort jag är klar med en text. Faktiskt de flesta när jag tänker efter. Jag glömmer bort helt enkelt. Men ett fåtal etsar sig fast, lever vidare, om än för sig själva tills det att de plötsligt dyker upp igen.
    Som just min herr Pettersson.
    För ungefär tio år sedan skapades han i den kortaste novell jag någon gång skrivit, herr Pettersson och bussen. Kort sagt en text om en surgubbe som varken visar hänsyn eller orkar dra på smilbanden åt och mot sin omgivning.
   Så började jag författarskolan och en av de första uppgifterna var att läsa en tidningsartikel och utifrån den skriva en skönlitterär text. Då plötsligt, tio år senare fast i en säkert tio års yngre gestalt bredde han ut sig i anteckningsblock.
    Ikväll kom jag att tänka på honom igen. Det var över ett år sedan jag skrev om honom. Tänkte att jag skulle läsa igenom min text men det visade sig att den försvunnit på datorn. Därför blev jag glad när jag kom på att jag skickat den via mail till min lärare och efter en enkel sökning hittade jag. Här kommer han:

Herr Pettersson och skogen

I den oktoberljumna skogen gick Lars Pettersson och kände sig bitter över livet. Det var inte såhär det skulle bli. Efter femtio års slit, tidiga morgnar, sena kvällar och nätter så långa att de aldrig tycktes komma till sitt slut hade Pettersson förväntat sig pensionen som en välsignad frid.

Nu trampade han omkring på våt mossa, följde en stig som knappt tycktes finnas till. De gröna gummistövlarna hade hans omtänksamma hustru köpt åt honom. Skogspromenader skulle tydligen vara lösningen på problemet. Själv hade Pettersson inte förstått att det faktiskt fanns ett problem. Men hans hustru och den unge läkaren hade varit rörande överens, någonting var tvunget att göras. Skogspromenader. Lars Pettersson hade svårt att tro på sådant hokus pokus. Andra män i hans ålder fick minsann medicinering för både det ena och det andra men för egen del var det tydligen natur och motion som skulle göra gott för både hjärta och knän.

Lars Pettersson hade i sin enfald trott att knäproblem botades av vila, kolla sporten på tv och så. Men nej. Den nyutexaminerade läkaren påstod att knäproblemen var till följd av den ”lätta men inte helt ovidkommande övervikten.”

    Vad visste den där pojkspolingen egentligen? Gamla doktorn, dr Boqvist som numera flytt till sydligare breddgrader för att på harmoniskt sett avnjuta de sista livsåren hade varit imponerad av Petterssons fysik, hävdat att det alltid var bra om det fanns lite att ta av. Men det var väl nya tider nu, tänkte Pettersson samtidigt som han kände små regnstänk i nacken. Han såg upp mot himlen, den tycktes mörk men doldes väl av all skog. Väldigt mycket skog tänkte han och ångrade att han inte letat upp en bredare stig. Han gick en bit till, kände hur andhämtningen blev tyngre. Det verkade farligt det här, hela bröstkorgen gjorde ju ont. Naturluft och hela dess positiva inverkan var klart överskattad.

Sedan stormen flera månader tidigare låg det fällda träd över stigen. När Lars Pettersson stötte ihop med ett sådant tänkte han att nu får det vara nog. Han drog av sig sin väska, öppnade den och plockade fram den hemliga packningen vilken han hade fått gömma i bilen innan han sagt hejdå till sin hustru. Ett sittunderlag, en termos kaffe och ett wienerbröd kvarlämnat sedan gårdagen.

Det smakade bra och det kändes skönt att få äta ifred. Det händer inte mycket i skogen, tänkte han. Egentligen hände det inte mycket över huvud taget. Grannen där hemma hade köpt en ny åkgräsklippare. Annars var byn som vanligt.

Skottet kom från höger hörfält. Lars Pettersson ryckte automatiskt till, älgjakt, tänkte han, lutade sig tillbaka igen och tog en slurp kaffe. Nog för att älg var gott alltid men att gå ut och skjuta en själv hade aldrig kommit honom för. Han tog den sista tuggan wienerbröd och började just fundera på att sitta kvar ett litet tag till då han hörde stegen ett tiotal meter bort. Någon sprang, kvistar bröts, lätta steg, ingen älg. Skepnaden hann försvinna innan Pettersson hunnit uppfatta vad han såg. Något grönt. Han reste sig upp och först då lade han märke till ett torn, antagligen ett jakttorn som stack upp bara en bit därifrån. Kan det varit jägaren som sprungit förbi honom? Lars Pettersson visste inte mycket om jakt, han hade fått känslan av man mest satt still när man jagade. Det var inte ofta herr Pettersson fick infall att undersöka saker och ting men just då kände han för att spana in jakttornet. Och när jägaren tydligen var upptagen med något skyndsamt kunde han passa på.

Det var först bara några meter från jakttornet han såg kroppen. Död och skjuten. Det såg inte så otäckt ut som Pettersson föreställt sig en skjuten person se ut. Det verkade som att det mesta blodet sugits ner i den fuktiga marken. Men man kunde se skotthålen i västen och ett i pannan. Mannen är nog så död man kan vara tänkte Pettersson och kände en viss lättnad att han inte behövde utföra några livräddande insatser. Däremot hade han sett många kriminalare på tv. Hur god prognosen för att hitta mördaren var berodde på hur lång tid det tog innan man börjar sökandet. Ju tidigare ju bättre.

Det var en bra bit till bilen. Lars Pettersson spände till väskan ordentligt över ryggen för att den inte skulle skumpa mot svanskotan när snabbade på stegen. Snabb gång blev till jogg som blev till någon form av löpning. Pulsen ökade men herr Pettersson fortsatte. Marken var smågropig, träden stod tätt vilket gjorde att Pettersson ibland var tvungen att ducka under grenarna som hängde ut över den smala stigen. En bred gren låg över marken, den hade gått att springa över om Pettersson bara utfört ett lite större löpsteg men han valde att ta sats och hoppa över istället. Dock kände han hur det sträckte till i rumpan och upp i ländryggen. Knät däremot kändes som på nytt.

Till slut skymtades en öppning bland träden och i samma stund som Pettersson sprang ut på parkeringsplatsen rullade två polisbilar in. Pettersson satte sina händer på knäna, lutade sig fram och pustade ut.

Det visade sig att polisen blivit larmad för bara några minuter sedan av en annan man. Pettersson kunde ge en riktigt detaljerad vägbeskrivning mot liket. Sedan var det en polisman som stannade kvar för att ställa lite frågor.

När Pettersson satte sig i bilen var det nästan skymning. Han kände sig overkligt frisk, som om hela bröstet liksom vädrats ut.

Så fort han öppnade ytterdörren och klev in i hallen hörde han sin hustrus röst inifrån köket

    ”Jag började nästan bli orolig.”

    ”Jaså?”

    ”Det tog så lång tid”

    ”Jaså?”

    ”Visst var det skönt?”

    ”Det var helt underbart.”