Det verkar visst vara en konst att se utanför sig själv

Idag på Aftonbladet kan man läsa om en kvinna som beställt en klänningen på nätet för 1200 spänn. Klänning motsvarade inte alls hennes förväntningar, den såg ut som om ”ett barn gjort den i syslöjden.” Artikeln var uppbyggd som en snyfthistoria då hon skulle använda klänningen på sin sons bröllop i maj.                

För någon månad sedan länkade en vän till mig en annan tidningsartikel på facebook. En kvinna var helt utom sig av ilska då hon och familjen inte skulle kunna se kalle anka på julafton. Detta då soffan de beställt från chili var försenad. Hon var dessutom sjukskriven och tyckte att det var någon annans ansvar att göra hennes situation dräglig igen.

Ibland undrar jag om världen består till femtio procent idioter om man nu får lov att uttrycka sig så. Det får man nog, det är ingen som kommer att ta illa vid sig för de femtio procent som tillhör gruppen idioter förstår inte att de är just idioter.  Okej, kanske jag överdrev lite, kanske handlar det inte om femtio procent, kanske handlar det inte ens om idioti, bara mindre begåvat folk i att kunna se världen från ett annat perspektiv än sitt eget.

Jag inte hjälpa att tänka lite på mamma när hon blev sjuk för över ett år sedan. Först ställdes fel diagnos, tumörerna hon hade var godartade och hon behövde inte bry sig om dem. Inte förrän de växt till sig och blivit ännu fler gjordes ett nytt test, spridd malignt melanom. Hoppsan! det var ju inte alls bra, en relativt dödlig sjukdom. Trots en del telefonsamtal, ett par desperata mail till olika överläkare och chefer om att vi ville att något skulle hända fort tog det över tre månader från det att mamma fått reda på sin diagnos tills det att första åtgärden vidtogs. Då hade mamma gått med elakartade tumörerna i ett halvår utan att något gjorts, ett tidsförlopp man faktiskt kan hinna dö inom. (Cancervård i Sverige är ett ämne för sig och något jag hade kunnat skriva flera texter om. Mamma är i alla fall fri från tumörer idag tack vare skickliga läkare och utmärkt vård när hon sedan väl fick den.) Hade jag, när väntan kändes som värst, när man om nätterna låg och tänkte på hur tumörerna spred sig, när man var dag ringde och frågade mamma om hon fått någon kallelse men köerna i sjukvården kändes livslånga, hade jag då läst om hur förtvivlad man kunde vara över väntan på en ny soffa vet jag inte vad jag hade gjort. Jag tänker på alla de tusentals människor som väntar idag. Väntar på diagnos, väntar på behandling, väntar på ett brottsmål ska redas ut, väntar på att få komma till ett tryggt land och så vidare. Jag förstår inte ens hur man kan få för sig tanken på att gå gnälla ut i tidningen om en försenad soffa och jag förstår ännu mindre hur man tänker som journalist när man väljer att skriva om det

Men det är mycket vi bara förväntar oss ska komma serverat. Ungarna ska sköta sig i skolan, det är det pedagogernas uppgift att se till. När något barn missköter sig och får sitta och äta mellanmål ensam ja då blir det ett jävla liv om att det är psykisk barnmisshandel. Då bör man kanske prova själv att styra upp ett gäng vilda tioåringar utan att tydligt visa att dåligt beteende för konsekvenser med sig. Nej, det ska det daltas med ungen och delas på facebook om att pedagogen borde få sparken.

Absolut tycker jag det är fint att vi på många sätt har ett väl fungerande välfärdssamhälle i jämförelse med andra länder. Inte i vilket land som helst har man fri sjukvård, eller möjlighet att studera vid högskola och universitet oavsett vilken samhällsklass man kommer från. Men att tro att vi för den sakens skull ska ha rätt till än det ena, än det andra utan att behöva prestera själv är inte samma sak

Vi förväntar oss en massa. Vi förväntar oss att vägarna ska vara plogade och saltade. Kör vi av vägen är de dåligt underhållna, det är inte vi som borde tänkt en gång extra innan vi gav oss ut.

Vi förväntar oss att åker vi utomlands så är det charterbolaget vi åker med som har ansvar för att vi inte blir sjuka eller matförgiftade. Att själv observera att hotellet låtit maten stå framme ganska länge är inget vi ska behöva tänka på.

Vi förväntar oss att buss och tåg ska låta våra ungar åka med även om de inte köpt biljetter, för de är ju trots allt barn. Att man som förälder släpper iväg sina ungar utan att kolla upp att de har pengar på sina busskort verkar vi inte bry oss om.

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få som det heter utvecklas till precis det man vill. 

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få ha sex, ta Sören Olsson till exempel som öppet sitter i tv och lyfter frågan om vad man kan göra för hans son som har down syndrom och av den anledningen inte kommer att få ha sex (?) 

Andra verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få köpa skarvglass i den lokala glassfabrikens kiosk. Är skarvglassen slut borde mer skarvglass göras. (Skarvglass är den misslyckade glassen som till exempel blir till i bytet mellan två olika glassorter.)

Men nej, vill du bli läkare, skådespelare, ingenjör eller vad det nu kan handla om så får man anstränga sig själv. Kanske får man inse att man inte har vad som krävs. Vill man ha sex får man se till att hitta någon som faktiskt vill ha sex också. Eller när Sören spekulerar i att åka till Danmark med sin son till en prostituerad, tänker han då samtidigt att det är ett yrke han önskar någon av sina döttrar?