När himlen var blå var den så blå som om den var målad på tunt glas i den klaraste nyans.

När solen sken var det så varmt att man gick i t-shirt även om vattenpölarna fortfarande var ispölar.

När man badade i havet slog vågorna över huvudet och skummet yrde vid kanten.

Regn och våta löv luktade som rasten i skolan, speciellt den på förmiddagen.

Att åka tåg var detsamma som att ut och resa även om man var hemma igen samma dag.

Saltvattnet var saltare, tidiga morgnar tidigare, regn var ösregn och snöoväder var något man längtade efter. 

Tårarna var större och våtare. 

Oftast grät man under täcket. Hade någon varit riktigt elak la man sig under sängen.

Fast man var aldrig ensam. Det fanns alltid någon mer. Musen som gnagde i väggen på natten, ekorren i trädet och humlan som surrade när solen gick upp utanför sovrumsfönstret. 

Man blev alldeles lycklig i kroppen av att vinna 60 meter i skolan.

Man kunde bli vad som helst, man kunde drömma vad som helst. Allt smakade mer, smakade värre, smakade godare. 

Ingenting var en lek. När vi jagade bufflar gjorde vi det på riktigt. Grannen förfalskade pengar, på riktigt. Vi grävde efter skelett och skatter. Vi hittade delar av en kraschad flygplanskropp från andra världskriget. Vi fann tecken från utomjordingar, vi gömde oss för vargarna, vi spionerade på mördare. Vi badade i iskall sjö, vi beträdde platser vi inte inte fick beträda. Det var ingen lek. Allt var på riktigt och allt var viktigt.

Vi byggde en värld. Med fiender, med vita rosor, med sjukdomar och krig och Körsbärsträd. Hästar kunde flyga och enhörningar sprutade regnbågar ur sina horn. Vi satt vakna under fullmånenätter och tittade efter trillande stjärnor.

Allt var lite mer då.

Det är inte så att jag saknar det. Inte så att jag vill tillbaka. Men himlen blir aldrig mer sådär blå. Sommaren kommer aldrig vara lika lång eller vågorna lika höga.