När himlen var blå var den så blå som om den var målad på tunt glas i den klaraste nyans.

När solen sken var det så varmt att man gick i t-shirt även om vattenpölarna fortfarande var ispölar.

När man badade i havet slog vågorna över huvudet och skummet yrde vid kanten.

Regn och våta löv luktade som rasten i skolan, speciellt den på förmiddagen.

Att åka tåg var detsamma som att ut och resa även om man var hemma igen samma dag.

Saltvattnet var saltare, tidiga morgnar tidigare, regn var ösregn och snöoväder var något man längtade efter. 

Tårarna var större och våtare. 

Oftast grät man under täcket. Hade någon varit riktigt elak la man sig under sängen.

Fast man var aldrig ensam. Det fanns alltid någon mer. Musen som gnagde i väggen på natten, ekorren i trädet och humlan som surrade när solen gick upp utanför sovrumsfönstret. 

Man blev alldeles lycklig i kroppen av att vinna 60 meter i skolan.

Man kunde bli vad som helst, man kunde drömma vad som helst. Allt smakade mer, smakade värre, smakade godare. 

Ingenting var en lek. När vi jagade bufflar gjorde vi det på riktigt. Grannen förfalskade pengar, på riktigt. Vi grävde efter skelett och skatter. Vi hittade delar av en kraschad flygplanskropp från andra världskriget. Vi fann tecken från utomjordingar, vi gömde oss för vargarna, vi spionerade på mördare. Vi badade i iskall sjö, vi beträdde platser vi inte inte fick beträda. Det var ingen lek. Allt var på riktigt och allt var viktigt.

Vi byggde en värld. Med fiender, med vita rosor, med sjukdomar och krig och Körsbärsträd. Hästar kunde flyga och enhörningar sprutade regnbågar ur sina horn. Vi satt vakna under fullmånenätter och tittade efter trillande stjärnor.

Allt var lite mer då.

Det är inte så att jag saknar det. Inte så att jag vill tillbaka. Men himlen blir aldrig mer sådär blå. Sommaren kommer aldrig vara lika lång eller vågorna lika höga. 

Det verkar visst vara en konst att se utanför sig själv

Idag på Aftonbladet kan man läsa om en kvinna som beställt en klänningen på nätet för 1200 spänn. Klänning motsvarade inte alls hennes förväntningar, den såg ut som om ”ett barn gjort den i syslöjden.” Artikeln var uppbyggd som en snyfthistoria då hon skulle använda klänningen på sin sons bröllop i maj.                

För någon månad sedan länkade en vän till mig en annan tidningsartikel på facebook. En kvinna var helt utom sig av ilska då hon och familjen inte skulle kunna se kalle anka på julafton. Detta då soffan de beställt från chili var försenad. Hon var dessutom sjukskriven och tyckte att det var någon annans ansvar att göra hennes situation dräglig igen.

Ibland undrar jag om världen består till femtio procent idioter om man nu får lov att uttrycka sig så. Det får man nog, det är ingen som kommer att ta illa vid sig för de femtio procent som tillhör gruppen idioter förstår inte att de är just idioter.  Okej, kanske jag överdrev lite, kanske handlar det inte om femtio procent, kanske handlar det inte ens om idioti, bara mindre begåvat folk i att kunna se världen från ett annat perspektiv än sitt eget.

Jag inte hjälpa att tänka lite på mamma när hon blev sjuk för över ett år sedan. Först ställdes fel diagnos, tumörerna hon hade var godartade och hon behövde inte bry sig om dem. Inte förrän de växt till sig och blivit ännu fler gjordes ett nytt test, spridd malignt melanom. Hoppsan! det var ju inte alls bra, en relativt dödlig sjukdom. Trots en del telefonsamtal, ett par desperata mail till olika överläkare och chefer om att vi ville att något skulle hända fort tog det över tre månader från det att mamma fått reda på sin diagnos tills det att första åtgärden vidtogs. Då hade mamma gått med elakartade tumörerna i ett halvår utan att något gjorts, ett tidsförlopp man faktiskt kan hinna dö inom. (Cancervård i Sverige är ett ämne för sig och något jag hade kunnat skriva flera texter om. Mamma är i alla fall fri från tumörer idag tack vare skickliga läkare och utmärkt vård när hon sedan väl fick den.) Hade jag, när väntan kändes som värst, när man om nätterna låg och tänkte på hur tumörerna spred sig, när man var dag ringde och frågade mamma om hon fått någon kallelse men köerna i sjukvården kändes livslånga, hade jag då läst om hur förtvivlad man kunde vara över väntan på en ny soffa vet jag inte vad jag hade gjort. Jag tänker på alla de tusentals människor som väntar idag. Väntar på diagnos, väntar på behandling, väntar på ett brottsmål ska redas ut, väntar på att få komma till ett tryggt land och så vidare. Jag förstår inte ens hur man kan få för sig tanken på att gå gnälla ut i tidningen om en försenad soffa och jag förstår ännu mindre hur man tänker som journalist när man väljer att skriva om det

Men det är mycket vi bara förväntar oss ska komma serverat. Ungarna ska sköta sig i skolan, det är det pedagogernas uppgift att se till. När något barn missköter sig och får sitta och äta mellanmål ensam ja då blir det ett jävla liv om att det är psykisk barnmisshandel. Då bör man kanske prova själv att styra upp ett gäng vilda tioåringar utan att tydligt visa att dåligt beteende för konsekvenser med sig. Nej, det ska det daltas med ungen och delas på facebook om att pedagogen borde få sparken.

Absolut tycker jag det är fint att vi på många sätt har ett väl fungerande välfärdssamhälle i jämförelse med andra länder. Inte i vilket land som helst har man fri sjukvård, eller möjlighet att studera vid högskola och universitet oavsett vilken samhällsklass man kommer från. Men att tro att vi för den sakens skull ska ha rätt till än det ena, än det andra utan att behöva prestera själv är inte samma sak

Vi förväntar oss en massa. Vi förväntar oss att vägarna ska vara plogade och saltade. Kör vi av vägen är de dåligt underhållna, det är inte vi som borde tänkt en gång extra innan vi gav oss ut.

Vi förväntar oss att åker vi utomlands så är det charterbolaget vi åker med som har ansvar för att vi inte blir sjuka eller matförgiftade. Att själv observera att hotellet låtit maten stå framme ganska länge är inget vi ska behöva tänka på.

Vi förväntar oss att buss och tåg ska låta våra ungar åka med även om de inte köpt biljetter, för de är ju trots allt barn. Att man som förälder släpper iväg sina ungar utan att kolla upp att de har pengar på sina busskort verkar vi inte bry oss om.

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få som det heter utvecklas till precis det man vill. 

En del verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få ha sex, ta Sören Olsson till exempel som öppet sitter i tv och lyfter frågan om vad man kan göra för hans son som har down syndrom och av den anledningen inte kommer att få ha sex (?) 

Andra verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få köpa skarvglass i den lokala glassfabrikens kiosk. Är skarvglassen slut borde mer skarvglass göras. (Skarvglass är den misslyckade glassen som till exempel blir till i bytet mellan två olika glassorter.)

Men nej, vill du bli läkare, skådespelare, ingenjör eller vad det nu kan handla om så får man anstränga sig själv. Kanske får man inse att man inte har vad som krävs. Vill man ha sex får man se till att hitta någon som faktiskt vill ha sex också. Eller när Sören spekulerar i att åka till Danmark med sin son till en prostituerad, tänker han då samtidigt att det är ett yrke han önskar någon av sina döttrar?

Återuppståndelsen av herr Pettersson

Det finns karaktärer jag kommer på som försvinner så fort jag är klar med en text. Faktiskt de flesta när jag tänker efter. Jag glömmer bort helt enkelt. Men ett fåtal etsar sig fast, lever vidare, om än för sig själva tills det att de plötsligt dyker upp igen.
    Som just min herr Pettersson.
    För ungefär tio år sedan skapades han i den kortaste novell jag någon gång skrivit, herr Pettersson och bussen. Kort sagt en text om en surgubbe som varken visar hänsyn eller orkar dra på smilbanden åt och mot sin omgivning.
   Så började jag författarskolan och en av de första uppgifterna var att läsa en tidningsartikel och utifrån den skriva en skönlitterär text. Då plötsligt, tio år senare fast i en säkert tio års yngre gestalt bredde han ut sig i anteckningsblock.
    Ikväll kom jag att tänka på honom igen. Det var över ett år sedan jag skrev om honom. Tänkte att jag skulle läsa igenom min text men det visade sig att den försvunnit på datorn. Därför blev jag glad när jag kom på att jag skickat den via mail till min lärare och efter en enkel sökning hittade jag. Här kommer han:

Herr Pettersson och skogen

I den oktoberljumna skogen gick Lars Pettersson och kände sig bitter över livet. Det var inte såhär det skulle bli. Efter femtio års slit, tidiga morgnar, sena kvällar och nätter så långa att de aldrig tycktes komma till sitt slut hade Pettersson förväntat sig pensionen som en välsignad frid.

Nu trampade han omkring på våt mossa, följde en stig som knappt tycktes finnas till. De gröna gummistövlarna hade hans omtänksamma hustru köpt åt honom. Skogspromenader skulle tydligen vara lösningen på problemet. Själv hade Pettersson inte förstått att det faktiskt fanns ett problem. Men hans hustru och den unge läkaren hade varit rörande överens, någonting var tvunget att göras. Skogspromenader. Lars Pettersson hade svårt att tro på sådant hokus pokus. Andra män i hans ålder fick minsann medicinering för både det ena och det andra men för egen del var det tydligen natur och motion som skulle göra gott för både hjärta och knän.

Lars Pettersson hade i sin enfald trott att knäproblem botades av vila, kolla sporten på tv och så. Men nej. Den nyutexaminerade läkaren påstod att knäproblemen var till följd av den ”lätta men inte helt ovidkommande övervikten.”

    Vad visste den där pojkspolingen egentligen? Gamla doktorn, dr Boqvist som numera flytt till sydligare breddgrader för att på harmoniskt sett avnjuta de sista livsåren hade varit imponerad av Petterssons fysik, hävdat att det alltid var bra om det fanns lite att ta av. Men det var väl nya tider nu, tänkte Pettersson samtidigt som han kände små regnstänk i nacken. Han såg upp mot himlen, den tycktes mörk men doldes väl av all skog. Väldigt mycket skog tänkte han och ångrade att han inte letat upp en bredare stig. Han gick en bit till, kände hur andhämtningen blev tyngre. Det verkade farligt det här, hela bröstkorgen gjorde ju ont. Naturluft och hela dess positiva inverkan var klart överskattad.

Sedan stormen flera månader tidigare låg det fällda träd över stigen. När Lars Pettersson stötte ihop med ett sådant tänkte han att nu får det vara nog. Han drog av sig sin väska, öppnade den och plockade fram den hemliga packningen vilken han hade fått gömma i bilen innan han sagt hejdå till sin hustru. Ett sittunderlag, en termos kaffe och ett wienerbröd kvarlämnat sedan gårdagen.

Det smakade bra och det kändes skönt att få äta ifred. Det händer inte mycket i skogen, tänkte han. Egentligen hände det inte mycket över huvud taget. Grannen där hemma hade köpt en ny åkgräsklippare. Annars var byn som vanligt.

Skottet kom från höger hörfält. Lars Pettersson ryckte automatiskt till, älgjakt, tänkte han, lutade sig tillbaka igen och tog en slurp kaffe. Nog för att älg var gott alltid men att gå ut och skjuta en själv hade aldrig kommit honom för. Han tog den sista tuggan wienerbröd och började just fundera på att sitta kvar ett litet tag till då han hörde stegen ett tiotal meter bort. Någon sprang, kvistar bröts, lätta steg, ingen älg. Skepnaden hann försvinna innan Pettersson hunnit uppfatta vad han såg. Något grönt. Han reste sig upp och först då lade han märke till ett torn, antagligen ett jakttorn som stack upp bara en bit därifrån. Kan det varit jägaren som sprungit förbi honom? Lars Pettersson visste inte mycket om jakt, han hade fått känslan av man mest satt still när man jagade. Det var inte ofta herr Pettersson fick infall att undersöka saker och ting men just då kände han för att spana in jakttornet. Och när jägaren tydligen var upptagen med något skyndsamt kunde han passa på.

Det var först bara några meter från jakttornet han såg kroppen. Död och skjuten. Det såg inte så otäckt ut som Pettersson föreställt sig en skjuten person se ut. Det verkade som att det mesta blodet sugits ner i den fuktiga marken. Men man kunde se skotthålen i västen och ett i pannan. Mannen är nog så död man kan vara tänkte Pettersson och kände en viss lättnad att han inte behövde utföra några livräddande insatser. Däremot hade han sett många kriminalare på tv. Hur god prognosen för att hitta mördaren var berodde på hur lång tid det tog innan man börjar sökandet. Ju tidigare ju bättre.

Det var en bra bit till bilen. Lars Pettersson spände till väskan ordentligt över ryggen för att den inte skulle skumpa mot svanskotan när snabbade på stegen. Snabb gång blev till jogg som blev till någon form av löpning. Pulsen ökade men herr Pettersson fortsatte. Marken var smågropig, träden stod tätt vilket gjorde att Pettersson ibland var tvungen att ducka under grenarna som hängde ut över den smala stigen. En bred gren låg över marken, den hade gått att springa över om Pettersson bara utfört ett lite större löpsteg men han valde att ta sats och hoppa över istället. Dock kände han hur det sträckte till i rumpan och upp i ländryggen. Knät däremot kändes som på nytt.

Till slut skymtades en öppning bland träden och i samma stund som Pettersson sprang ut på parkeringsplatsen rullade två polisbilar in. Pettersson satte sina händer på knäna, lutade sig fram och pustade ut.

Det visade sig att polisen blivit larmad för bara några minuter sedan av en annan man. Pettersson kunde ge en riktigt detaljerad vägbeskrivning mot liket. Sedan var det en polisman som stannade kvar för att ställa lite frågor.

När Pettersson satte sig i bilen var det nästan skymning. Han kände sig overkligt frisk, som om hela bröstet liksom vädrats ut.

Så fort han öppnade ytterdörren och klev in i hallen hörde han sin hustrus röst inifrån köket

    ”Jag började nästan bli orolig.”

    ”Jaså?”

    ”Det tog så lång tid”

    ”Jaså?”

    ”Visst var det skönt?”

    ”Det var helt underbart.”

En liten textelleromdetärendikt om hösten

Man vet så fort man öppnar dörren 
Höstmorgon, tidiga höstmorgon
en sådan morgon som går att andas in i ett enda andetag 

Det är något i hur dimman ligger så lätt över åkrarna att man hade kunnat blåsa bort den. Det är något i hur trädkronorna tycks slumra och bara något enstaka löv singlar ner mot marken medan de andra löven ligger tysta och stilla på gräset och taken.

Det är något med ljudet när man drar stövlarna över löven 

Så spröda

så vakna

låter de 

Och när solen slungar ljus över morgonen värmer den bort dimman. Molnen rör sig nästan så obemärkt över den blå himlen att de kan tyckas sitta fast mot himlavalvet i en genomskinlig gummilina.

Det är som att en liten lycklighet fastnar i mitt bröst
En liten stund stannar den, det är knappt att jag vill svälja
Det är ingen jag hittade en femhundralapps-lycka, ingen jag klarade provet-lycka, ingen han älskar mig-lycka.
det är en enkel lycka
Det är

och jag är

bara så

Rätten till att inte behöva bli förstådd

Senast idag när jag och min syster satt på ett fik hörde jag hur två kompisar diskuterade en annan väns sätt att leva. Jag börjar bli lite trött på att höra sådant. Att folk kan ha så starka åsikter om hur andra lever sina liv. 

    “Jag förstår inte att man vill gifta sig så tidigt.“

    “Jag förstår inte varför man skaffar barn innan man har ett fast jobb.“

    “Jag förstår inte hur man kan vilja ha barn.“

    “Jag förstår inte hur man kan leva ett helt liv utan att skaffa barn.“

    “Jag förstår inte hur hon kan vara tillsammans med honom.“

    “Jag förstår inte hur man kan vara bästa kompis med sitt ex.“

    “Jag förstår inte varför hon gjorde så.“

    “Jag förstår inte hur han kunde välja så.“

Bla bla bla bla

Finns mycket jag inte heller förstår vitsen med. Men det är ju för att jag inte finner vitsen med det just i mitt liv. I mitt liv finns det kanske ingen vits med att skaffa barn för det finns så mycket annat att göra. Men det betyder ju inte att det är så för alla.

Visst kan jag också tänka så ibland. Att jag inte förstår andra människor…

Jag förstår inte hur man kan orka laga mat varje dag.

Jag förstår inte hur man kan jobba på samma jobb flera år i rad.

Jag förstår inte melodifestivalen, inte paradise hotel och jag förstår inte alla kockprogram.

Jag förstår inte hur man inte kan tycka om zombies, hur man inte kan skratta åt monty python eller hur man inte kan gråta åt hachiko.

Jag förstår inte London.

Jag förstår inte Oslo.

Jag förstår inte Eslöv och alla andra städer i den storleken. Ja Hässleholm till exempel. Hässleholm förstår jag inte alls.

Jag förstår inte att jag inte flyttar till New york.

Jag förstår inte rött nagellack.

Jag förstår inte lösnaglar, lösögonfransar och löshår.

Jag förstår inte hur man gör för att hålla reda på lösa föremål.

Och jag förstår inte hur man löser korsord, löser småkonflikter och löser storkonflikter.

Ibland förstår jag inte ens mig själv. Ibland gör jag saker jag vet jag inte borde göra. Vad säger då att jag måste förstå alla andra när jag knappt förstår mig själv? Vad säger att jag har rätt. Kanske kan vi alla ha rätt. Kanske finns det mer än ett rätt sätt. För mig är det rätt att inte skaffa ungar. För mig var det rätt att säga upp ett fast jobb och välja en utbildning man i princip blir två år fattigare av. För mig funkar det, jag mår bättre så. För någon annan fungerar det inte. Någon annan vill kanske känna sig trygg i att ha framtiden säkrad. Någon annan kanske mår bra av att kunna planera flera år framöver. Inget behöver vara fel. Vi behöver inte fördöma varandra. Så länge man gör på det sätt man själv mår bra av kan vi kanske bara vara glada åt varandra istället. Vi behöver inte gå på ett bröllop, le och se glada ut åt brudparet men sen i kön till toaletten snacka skit om hur man kan välja att gifta sig så tidigt livet. Vi behöver inte klappa om vår väns barn och säga hur sött det är och sedan på väg hem diskutera med kompisen hur jobbigt det kommer bli för barnet att växa upp med så lata föräldrar, eller så högpresterande och yrkesinriktade föräldrar, eller vad det nu kan vara man snackar om. Vi kan ju bara låta bli att anta att det kommer gå åt helvete för alla. För oftast brukar de flesta sätt bli bra till slut.

     

När jag gick på mellanstadiet fick jag ibland höra att min familj var konstig. Jag förstod inte riktigt vad de menade. Nu i efterhand kan jag förstå. Mamma gick barfota ut och hämtade posten trots att det ar minusgrader. Mamma och pappa bodde på olika ställen och ibland kom man på att man behövde något hos den andra och cyklade dit i bara nattlinne. Jag kom till skolan med blåtira och min syster med brutna fingrar efter att vi bråkat med varandra. Någon gång kom min mamma inrusande i klassrummet skitupprörd för att jag hade slarvat bort ett par superviktiga nycklar hon akut behövde.

    Jag och mina systrar höll ihop tillsammans med ett annat syskonpar och höll oss ganska långt från andra barn. Vi grävde efter skatter, lekte sagan om ringen (min kompis läste den som sjuåring) gjorde snigelsjukhus, snigelhinderbanor och ja, stoppade in sniglar i munnen för det skulle tydligen vara en exotisk rätt någonstans i Frankrike. Vi var sällan med och lekte häst eller hoppade hage. Fortfarande kan jag få höra att min familj är lustig. Som när hela familjen blev hembjudna till min storasysters expojkväns mamma för att hon så gärna ville lära känna min systers nya pojkvän. 

    Men även om folk utifrån tyckte vår familj var konstig så vet jag att jag har mycket att vara tacksam för. Det var inte alltid den lugnaste familjefriden, men den var trygg. Och rolig. Och trots brutna fingrar och blåtiror, trots att min syster en gång kastade en kniv efter mig så den satte sig i bänken jag satt på så hade jag alltid dem på min sida när det behövdes. Så även om folk inte förstod så förstod vi. Och det är kanske det viktigaste. Kanske behöver vi bara försöka förstå att vi inte behöver och kan förstå alla. Och det kan vara helt okej ändå.

Fått skriva lite zombie

Vi har haft fantastik i skolan. Alltså fantasy eller science fiction och allt annat som är lite onaturligt. Har aldrig skrivit något sådant så jag tog då chansen att skriva ett första kapitel av en zombiebok. kul att skriva när man känner att man inte har så mycket krav på sig. Tänkte dela av mig av min text här.

Vi var bara barn då.

    Det var den sextonde oktober, jag är väldigt säker på det för jag minns att jag tänkte det var exakt en månad tills mamma skulle komma hem. Och jag minns att det var en torsdag för jag passade Jonathan medan pappa var iväg på bowling så som han brukade om torsdagskvällarna.

    Jag tror det var ungefär fyra år sedan. Exakt hur lång tid det har gått kan ingen säga, eller det råder otalade meningar om det i alla fall. Igår träffade jag en tjej som hållit sig långt norrut ända tills nu. Hon var övertygad om att det gått tio år. Men så såg hon också ut som en av dem. Ett öga saknade hon och ett djupt ärr delade hennes ansikte i två delar. Jag tror inte hon klippt sig på fyra år heller, inte ens tvättat det mörka håret för hela hon luktade ruttet död. Men någonstans där innanför bröstkorgen visste jag att hennes röda lilla hjärta ansträngde sig för att bulta för fullt. Jag kände nästan för att fråga om hon vill stanna över men gjorde aldrig det, det brukar bara sluta besvärligt. Inte ens hon själv frågade. Efter vårt möte fortsatte hon bara vandra planlöst runt staden.

    Vi var bara barn då.

    Det var torsdagen den sextonde oktober 2014 och jag tror det var fyra år sedan. Allt var så annorlunda, det är knappt man tror att det faktiskt fanns en värld så som den fanns då. Ibland tror jag att en vänlig kraft fyllt allas våra huvud med vackra osanningar. Bara för att vi ska ha något att sträva efter. Bara för att vi inte ska ge upp, lägga oss på gatan och låta våra kroppar frysa ihjäl. Ibland känns det som att vi bara är kroppar.

    Men sen tänker jag att jag minns en del saker för bra för att de aldrig skulle ha hänt på riktigt. Jag minns min mammas parfym, att den inte luktade starkt men när hon tog upp mig famnen och jag pressade huvudet in mot hennes mjuka armar så kände jag den. Jag minns vår katt som brukade skrika när han inte fick komma in i mitt rum om nätterna. Jag minns Jonathan sitta och jollra i sin barnstol, den som var målad ljusblå med vita moln, jag minns att vi skrattade åt honom, jag mamma och pappa. Jag minns att pappa brukade få springa till bussen. Och jag minns Klara. Hennes händer var så knubbiga och varma när vi var små och skulle stå på led i skolan. Och när vi blev äldre var det hon och jag som satte oss i dungen för att dricka starksprit och tända en cigg. Vackra klara. Jag minns henne alldeles för klart för att det inte skulle vara sant. Jag minns hennes aning till grop i hakan, att den blev något tydligare när hon log.

    Ja allt var annorlunda då, den dagen för fyra år sedan.

    Jag läste en bok för Jonathan om alla världens djur. Det var hans favoritbok och han pekade på de olika djuren och med nappen i munnen försökte han uttala djurens namn. Jag hade svårt att koncentrera mig för det var så mycket ljud från gatan. Vi bodde mitt i en mellanstor stad och det brukade låta. Men syrenerna från polis och ambulans verkade inte vilja tystna. En stor olycka tänkte jag och så fort Jonathan somnat skulle jag gå in på någon av nyhetstidningarnas hemsida för att se om det stod något. Men jag måste somnat jag också för jag vaknade med Jonathans napp nära mitt ansikte, hans lilla arm utsträckt över mitt bröst och han andades varmt över min haka. Jag tittade på min mobil, tolv missade samtal från pappa. Och klockan var över elva på kvällen. Det slog mig hur mycket tystare det var ute. Konstigt bara att pappa inte väckt mig, tänkte jag och puttade försiktigt Jonathan bort från mig. Jag la täcket över honom innan jag fortsatte ner i köket och tv-rummet. Pappa var inte där och hans kaffekopp stod orörd på köksbordet, så som han lämnat den i morse. Jag kände en oro komma krypande över mig, skyndade mig bort till hans sovrumsdörr. Den stod på glänt. Försiktigt öppnade jag upp den. Det var så mörkt att jag inte kunde urskilja om han låg där i sin säng eller inte så jag stod mig tyst för att höra. Visst va det någon som andades?  Oron släppte taget om min kropp och jag var precis på väg att stänga till dörren när jag såg pappas sko ligga alldeles framför mig. Varför hade han gått in med skor i sovrummet? Jag tog upp den, tittade efter den andra men såg inte den. Så fortsatte jag ut i hallen men hann inte gå så långt förrän jag kände hur något rann längs armen, något ljummet… Jag tittade ner och jag tror nästan jag släppte skon innan paniken slog mig i magen. Blod. Tjockt med rött blod som nu rann över mattan. Jag vände om och jag vet att jag skrek, att jag hörde mig själv skrika och att jag nästan blev lite förvånad över det. Så fort jag kunde sprang jag tillbaka till pappas sovrum och ryckte upp dörren. Fram till sängen. Han sov. Jag lös med mobilen över honom och såg hur röda fläckar letat sig igenom det vita täcket. Jag drog bort det från hans kropp. På den tiden hade jag aldrig kunnat tro att det fanns så mycket blod i en människas kropp. Nu vet jag bättre. Men synen av det röda lakanet fick mig att famla bakåt, det är konstigt hur jag precis minns att jag slog i huvudet i pappas skrivbord. Jag satte mig ner på golvet med armarna runt mig. Jag vet inte varför jag i det ögonblicket inte kastade mig över telefonen för att ringa efter hjälp, eller varför jag inte försökte se vad som var fel på pappa. Jag satt bara där, nästan förlamad och lyssnade till hans andetag. Djupa andetag, som om allting var bra.

    Jag vet inte hur länge jag satt där, det kändes nog längre än det var, kanske tog det bara några minuter. Sen hörde jag hur han började röra på sig. Jag tror jag tittade upp, egentligen vågade jag inte men jag tror jag gjorde det ändå. Han satte sig upp.

    ”Pappa…”, sa jag. Han svarade inte utan sträckte bara på sig, drog armarna över huvudet och knäckte lite med fingrarna.

    ”Pappa?” sa jag igen. Han tittade på mig. ”Pappa vad har hänt?” Jag reste mig sakta upp, det var så svårt att se i mörkret, jag såg mest bara konturen av honom. Strömbrytaren till taklampan satt vid dörren. Jag backade mot den. Pappa satt still. ”Pappa?” sa jag tyst igen.

Rörelsen kom så hastigt att jag ryckte till. Han kastade sig mot mig, jag tände lampan och hans ögon lös röda i rummet. Som om jag befann mig i någon annans kropp kändes det. Jag sprang, nästan utan att tänka sprang jag och det blev mitt rum som snabbast gick att springa in i. Jag smällde igen dörren, höll emot den med ena handen samtidigt som jag låste med den andra.

    Vad tyst det var.

    Jag tittade mot dörren, väntade på att han skulle börja rycka i den. Först då kände jag hur mina ben skakade, det var till och med så jag kunde höra dem. Men annars tyst. Var va han? Jag ville fly. Fönstret tänkte jag. Skyndade mig fram och haspade upp.

    Ett högt skrik. Jonathan!

    Jag vände, slet upp min dörr. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Hur lustigt det var att rädslan bara försvann. På en halv sekund slutade jag skaka, det var som om någon slags urkraft växte sig stark i mitt blod. Jag sprang ut i köket, greppade den största kniven jag kunde hitta och fortsatte mot Jonathans rum. Han skrik fick mitt hjärta att pumpa ännu fortare. Jag öppnade dörren. För en kort kort stund tänkte jag att jag måste vara sinnessjuk, jag måste ha inbillat mig. För en kort sekund såg det ut som att pappa gungade Jonathan i sin famn. Men sedan såg jag hur hans tummar hårt tryckte in i det vita barnaskinnet. Hur han luktade Jonathan i nacken.

    ”Pappa! Släpp honom!” pappa tittade på mig. Och jag tror faktiskt han var ledsen. Jag vill tro det i alla fall. Jag undrar om det inte var en röd tår som blänkte på hans kind. Men så vände han bort blicken från mig, tryckte ner Jonathan så hårt i sängen att han knappt kunde skrika och med ett vrål lutade han sig över honom. Sen minns jag inte riktigt. Men plötsligt satt kniven i pappas rygg, han skrek. Och jag ryckte till mig Jonathan. Vi lämnade lägenheten, sprang ut på gatan.

    Ute blåste det, en läskburk rullade runt i vinden. Annars var det oroväckande stillsamt. Vart var alla? Varför var alla lägenheter släckta? Bara skyltfönsterna lös. Jag gick mot stadens centrum med Jonathan i min famn. Han grät fortfarande och jag försökte prata mjukt åt honom men hörde hur min röst knappt orkade ut. Mammas syster bodde inte långt från ett av torgen. Porten var stängd så jag ringde på porttelefonen. Inget svar. Jag ringde igen. Och igen. Och fast jag förstod att hon inte skulle svara fortsatte jag att ringa. Jag kände hur min hals klumpade sig och hur tårarna började rinna över mina kinder. Då, hörde jag en viskande röst från den rasslande porttelefonen.

    ”Ja…?”

    ”Det är jag”, fick jag fram. ”Det är jag, släpp in mig! Jag har Jonathan med mig.”

    ”Sofie? Är det du?” viskade rösten.

    ”Ja, det har hänt… pappa, pappa är helt…”

    ”Sofie, jag kan inte öppna skynda dig härifrån. De står i vår trappa, skynda dig!”

    ”Va?”

    ”De går neråt nu, spring Sofia!”

    ”Nej öppna!”

    Dörren öppnades, en kvinna med lika röda ögon som pappa och med ett stort sår i halsen öppnade porten. Vi stod båda stilla tills det att jag vände och sprang, då sprang hon efter, hon sträckte armarna efter mig och när hon var som närmast snuddade hon med sina händer vid mitt hår. Jag var på väg att ta åt höger, jag vet inte varför jag bara sprang. Men jag såg en ung kille komma springande mot mig.

    ”Vänd!” Ropade han. ”De kommer hur många som helst, spring åt skogen!” Vi sprang tillsammans. Jag strax bakom honom tills jag började hamna efter. Då vände han sig mot sig, sträckte sig efter Jonathan. Min första reflex var att dra honom till mig men den unga killen bara tittade på mig och tog honom sedan i sina händer.

    ”Vi måste skynda oss.”

    Det var nog kallt ute tror jag. Jag kände inte det men Jonathan skrek och tystnade inte förrän jag tog av min kofta och virade runt honom. Den unga killen la honom sedan över sin axel och vi fortsatte att springa. Det var som om benen inte brydde sig om blodsmaken i munnen eller hur bröstet jobbade för att ens hinna andas. De gick av sig själva. Jag tänkte att skogen var säkrast. Det var mörkt.

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.” Eller kanske inte.

Citaten nedan har jag antingen läst på facebook eller hemma hos folk:

”Lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem.”

”Allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort. Vill du ha ett annat resultat – gör andra val.”

”Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen”

”Det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.”

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.”

Vad är det folk håller på med när de länkar citat som dessa på sina facebooksidor, eller till och med skriver dem på väggar med snirkliga bokstäver? Vad vill man säga? Själv förstår jag inte. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli uppmuntrad. Det blir inte jag i alla fall.

Jag läser de som en uppmaning. Gör såhär så blir allt bra! Det är som att man själv hade makten att göra allt bra. Men ofta är det kanske då, när vi står maktlösa inför något som allt känns skit. När man blir orättvist behandlad, när man inte ens blir behandlad, när någon vill skada en fast man gör rätt för sig, eller när man helt enkelt är för trött för att göra något över huvudtaget. Alla de människor blir utsorterade av citat som ovan.

Jag menar inte att man inte har ansvar för sig själv, för det har man ju. Jag är kanske till och med väldigt naiv som tror att människor kan ändra sig, vända på sina liv, att saker och ting blir bättre, att elaka och själviska personer någon gång kommer att upptäcka att de är just elaka och själviska. Och jag tror att vi kanske ibland behöver hjälp av varandra för att klara det.

Men jag menar att det är en simpel världsbild tro att med rätt inställning löser sig allt. För när hade man tänkt att de där citaten skulle bli applicerbara?

Jaså, du har förlorat jobbet du slitit på 40 år. Men då har du ju faktiskt bara dig själv att skylla du aldrig tänkt på att allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort, vill du ha ett ett annat resultat – gör andra val. Det ordnar sig ska du se

Jaha, du har fått cancer. 30 procent chans att överleva säger du? Men du tänk då såhär, det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.

Ojdå, blev du överfallen och fick byxorna nedslitna av den där äckliga gubben på väg hem från krogen? Du, imorgon är en ny dag, ta ett djupt andetag och börja om.

Men oj så den här byn ser ut. Skitigt. Och vad undernärda barnen barnen är. Och sjuka. Ja, tur är det väl då att lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem. Det löser sig säkert för de där små liven.

Citatet med klockan är så dåligt att jag inte ens kan göra mig lustig över det.

Så nej, dåliga citat kan aldrig bli allmängiltiga. Kanske är det bara jag som blir överdramatisk var gång jag hör eller läser citat som ovan. Kanske har jag bara en svart livssyn. Fast jag tror inte det är så. Jag brukar tänka att det kommer att ordna sig och att saker och ting tillslut går bra. Men samtidigt vet jag att livet är brutalt orättvist. Det bara är så och ibland finns det inte ens något att göra år det. Att hänga upp ett citat på väggen av den klass jag citerat skulle jag känna vara detsamma som att ignorera de som har det tufft.

Jag läste en dålig artikel i en tidning med små intervjuer om vad man skulle göra om man fick reda på att man har ett år kvar att leva. En ung tjej svarade ungefär såhär: Åh jag tar livet med en klackspark, jag hade passat på och bara njutit, lärt mig surfa och bara rest runt. Det första jag tänkte var att - vad skönt det måste vara att vara så dum på riktigt.

Jag vet inte om det är samma typ av människor som älskar snirkliga citat som kanske också tror på det här med livscoach. Att man ens betalar för något sådant? Känner att jag hade kunnat spåra ur och skriva hur mycket som helst om det ämnet för vad ska en livscoach göra? Kanske kan de säga till en tjockis att röra lite mer på sig. Men hur ska de coacha någon som lever i ett land under krig och förtryck? Hur ska de kunna coacha dem som är dödligt sjuka och bara har en enda önskan och det är att bli frisk? Hur ska de få oss att acceptera att folk vi älskar gått ifrån oss? Visst finns det säkert metoder som gör att vi kan hantera jobbiga saker bättre. Men till sådant finns det ju psykologer. Nej livscoach och snirkliga citat, vad är det jag inte förstår?

Klockan är snart fyra på morgonen och jag inser när jag läser mitt inlägg att jag låter väldigt bitter. Det är jag inte. Men kanske bäst att jag går och lägger mig istället då för att inte mala vidare.