Fått skriva lite zombie

Vi har haft fantastik i skolan. Alltså fantasy eller science fiction och allt annat som är lite onaturligt. Har aldrig skrivit något sådant så jag tog då chansen att skriva ett första kapitel av en zombiebok. kul att skriva när man känner att man inte har så mycket krav på sig. Tänkte dela av mig av min text här.

Vi var bara barn då.

    Det var den sextonde oktober, jag är väldigt säker på det för jag minns att jag tänkte det var exakt en månad tills mamma skulle komma hem. Och jag minns att det var en torsdag för jag passade Jonathan medan pappa var iväg på bowling så som han brukade om torsdagskvällarna.

    Jag tror det var ungefär fyra år sedan. Exakt hur lång tid det har gått kan ingen säga, eller det råder otalade meningar om det i alla fall. Igår träffade jag en tjej som hållit sig långt norrut ända tills nu. Hon var övertygad om att det gått tio år. Men så såg hon också ut som en av dem. Ett öga saknade hon och ett djupt ärr delade hennes ansikte i två delar. Jag tror inte hon klippt sig på fyra år heller, inte ens tvättat det mörka håret för hela hon luktade ruttet död. Men någonstans där innanför bröstkorgen visste jag att hennes röda lilla hjärta ansträngde sig för att bulta för fullt. Jag kände nästan för att fråga om hon vill stanna över men gjorde aldrig det, det brukar bara sluta besvärligt. Inte ens hon själv frågade. Efter vårt möte fortsatte hon bara vandra planlöst runt staden.

    Vi var bara barn då.

    Det var torsdagen den sextonde oktober 2014 och jag tror det var fyra år sedan. Allt var så annorlunda, det är knappt man tror att det faktiskt fanns en värld så som den fanns då. Ibland tror jag att en vänlig kraft fyllt allas våra huvud med vackra osanningar. Bara för att vi ska ha något att sträva efter. Bara för att vi inte ska ge upp, lägga oss på gatan och låta våra kroppar frysa ihjäl. Ibland känns det som att vi bara är kroppar.

    Men sen tänker jag att jag minns en del saker för bra för att de aldrig skulle ha hänt på riktigt. Jag minns min mammas parfym, att den inte luktade starkt men när hon tog upp mig famnen och jag pressade huvudet in mot hennes mjuka armar så kände jag den. Jag minns vår katt som brukade skrika när han inte fick komma in i mitt rum om nätterna. Jag minns Jonathan sitta och jollra i sin barnstol, den som var målad ljusblå med vita moln, jag minns att vi skrattade åt honom, jag mamma och pappa. Jag minns att pappa brukade få springa till bussen. Och jag minns Klara. Hennes händer var så knubbiga och varma när vi var små och skulle stå på led i skolan. Och när vi blev äldre var det hon och jag som satte oss i dungen för att dricka starksprit och tända en cigg. Vackra klara. Jag minns henne alldeles för klart för att det inte skulle vara sant. Jag minns hennes aning till grop i hakan, att den blev något tydligare när hon log.

    Ja allt var annorlunda då, den dagen för fyra år sedan.

    Jag läste en bok för Jonathan om alla världens djur. Det var hans favoritbok och han pekade på de olika djuren och med nappen i munnen försökte han uttala djurens namn. Jag hade svårt att koncentrera mig för det var så mycket ljud från gatan. Vi bodde mitt i en mellanstor stad och det brukade låta. Men syrenerna från polis och ambulans verkade inte vilja tystna. En stor olycka tänkte jag och så fort Jonathan somnat skulle jag gå in på någon av nyhetstidningarnas hemsida för att se om det stod något. Men jag måste somnat jag också för jag vaknade med Jonathans napp nära mitt ansikte, hans lilla arm utsträckt över mitt bröst och han andades varmt över min haka. Jag tittade på min mobil, tolv missade samtal från pappa. Och klockan var över elva på kvällen. Det slog mig hur mycket tystare det var ute. Konstigt bara att pappa inte väckt mig, tänkte jag och puttade försiktigt Jonathan bort från mig. Jag la täcket över honom innan jag fortsatte ner i köket och tv-rummet. Pappa var inte där och hans kaffekopp stod orörd på köksbordet, så som han lämnat den i morse. Jag kände en oro komma krypande över mig, skyndade mig bort till hans sovrumsdörr. Den stod på glänt. Försiktigt öppnade jag upp den. Det var så mörkt att jag inte kunde urskilja om han låg där i sin säng eller inte så jag stod mig tyst för att höra. Visst va det någon som andades?  Oron släppte taget om min kropp och jag var precis på väg att stänga till dörren när jag såg pappas sko ligga alldeles framför mig. Varför hade han gått in med skor i sovrummet? Jag tog upp den, tittade efter den andra men såg inte den. Så fortsatte jag ut i hallen men hann inte gå så långt förrän jag kände hur något rann längs armen, något ljummet… Jag tittade ner och jag tror nästan jag släppte skon innan paniken slog mig i magen. Blod. Tjockt med rött blod som nu rann över mattan. Jag vände om och jag vet att jag skrek, att jag hörde mig själv skrika och att jag nästan blev lite förvånad över det. Så fort jag kunde sprang jag tillbaka till pappas sovrum och ryckte upp dörren. Fram till sängen. Han sov. Jag lös med mobilen över honom och såg hur röda fläckar letat sig igenom det vita täcket. Jag drog bort det från hans kropp. På den tiden hade jag aldrig kunnat tro att det fanns så mycket blod i en människas kropp. Nu vet jag bättre. Men synen av det röda lakanet fick mig att famla bakåt, det är konstigt hur jag precis minns att jag slog i huvudet i pappas skrivbord. Jag satte mig ner på golvet med armarna runt mig. Jag vet inte varför jag i det ögonblicket inte kastade mig över telefonen för att ringa efter hjälp, eller varför jag inte försökte se vad som var fel på pappa. Jag satt bara där, nästan förlamad och lyssnade till hans andetag. Djupa andetag, som om allting var bra.

    Jag vet inte hur länge jag satt där, det kändes nog längre än det var, kanske tog det bara några minuter. Sen hörde jag hur han började röra på sig. Jag tror jag tittade upp, egentligen vågade jag inte men jag tror jag gjorde det ändå. Han satte sig upp.

    ”Pappa…”, sa jag. Han svarade inte utan sträckte bara på sig, drog armarna över huvudet och knäckte lite med fingrarna.

    ”Pappa?” sa jag igen. Han tittade på mig. ”Pappa vad har hänt?” Jag reste mig sakta upp, det var så svårt att se i mörkret, jag såg mest bara konturen av honom. Strömbrytaren till taklampan satt vid dörren. Jag backade mot den. Pappa satt still. ”Pappa?” sa jag tyst igen.

Rörelsen kom så hastigt att jag ryckte till. Han kastade sig mot mig, jag tände lampan och hans ögon lös röda i rummet. Som om jag befann mig i någon annans kropp kändes det. Jag sprang, nästan utan att tänka sprang jag och det blev mitt rum som snabbast gick att springa in i. Jag smällde igen dörren, höll emot den med ena handen samtidigt som jag låste med den andra.

    Vad tyst det var.

    Jag tittade mot dörren, väntade på att han skulle börja rycka i den. Först då kände jag hur mina ben skakade, det var till och med så jag kunde höra dem. Men annars tyst. Var va han? Jag ville fly. Fönstret tänkte jag. Skyndade mig fram och haspade upp.

    Ett högt skrik. Jonathan!

    Jag vände, slet upp min dörr. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Hur lustigt det var att rädslan bara försvann. På en halv sekund slutade jag skaka, det var som om någon slags urkraft växte sig stark i mitt blod. Jag sprang ut i köket, greppade den största kniven jag kunde hitta och fortsatte mot Jonathans rum. Han skrik fick mitt hjärta att pumpa ännu fortare. Jag öppnade dörren. För en kort kort stund tänkte jag att jag måste vara sinnessjuk, jag måste ha inbillat mig. För en kort sekund såg det ut som att pappa gungade Jonathan i sin famn. Men sedan såg jag hur hans tummar hårt tryckte in i det vita barnaskinnet. Hur han luktade Jonathan i nacken.

    ”Pappa! Släpp honom!” pappa tittade på mig. Och jag tror faktiskt han var ledsen. Jag vill tro det i alla fall. Jag undrar om det inte var en röd tår som blänkte på hans kind. Men så vände han bort blicken från mig, tryckte ner Jonathan så hårt i sängen att han knappt kunde skrika och med ett vrål lutade han sig över honom. Sen minns jag inte riktigt. Men plötsligt satt kniven i pappas rygg, han skrek. Och jag ryckte till mig Jonathan. Vi lämnade lägenheten, sprang ut på gatan.

    Ute blåste det, en läskburk rullade runt i vinden. Annars var det oroväckande stillsamt. Vart var alla? Varför var alla lägenheter släckta? Bara skyltfönsterna lös. Jag gick mot stadens centrum med Jonathan i min famn. Han grät fortfarande och jag försökte prata mjukt åt honom men hörde hur min röst knappt orkade ut. Mammas syster bodde inte långt från ett av torgen. Porten var stängd så jag ringde på porttelefonen. Inget svar. Jag ringde igen. Och igen. Och fast jag förstod att hon inte skulle svara fortsatte jag att ringa. Jag kände hur min hals klumpade sig och hur tårarna började rinna över mina kinder. Då, hörde jag en viskande röst från den rasslande porttelefonen.

    ”Ja…?”

    ”Det är jag”, fick jag fram. ”Det är jag, släpp in mig! Jag har Jonathan med mig.”

    ”Sofie? Är det du?” viskade rösten.

    ”Ja, det har hänt… pappa, pappa är helt…”

    ”Sofie, jag kan inte öppna skynda dig härifrån. De står i vår trappa, skynda dig!”

    ”Va?”

    ”De går neråt nu, spring Sofia!”

    ”Nej öppna!”

    Dörren öppnades, en kvinna med lika röda ögon som pappa och med ett stort sår i halsen öppnade porten. Vi stod båda stilla tills det att jag vände och sprang, då sprang hon efter, hon sträckte armarna efter mig och när hon var som närmast snuddade hon med sina händer vid mitt hår. Jag var på väg att ta åt höger, jag vet inte varför jag bara sprang. Men jag såg en ung kille komma springande mot mig.

    ”Vänd!” Ropade han. ”De kommer hur många som helst, spring åt skogen!” Vi sprang tillsammans. Jag strax bakom honom tills jag började hamna efter. Då vände han sig mot sig, sträckte sig efter Jonathan. Min första reflex var att dra honom till mig men den unga killen bara tittade på mig och tog honom sedan i sina händer.

    ”Vi måste skynda oss.”

    Det var nog kallt ute tror jag. Jag kände inte det men Jonathan skrek och tystnade inte förrän jag tog av min kofta och virade runt honom. Den unga killen la honom sedan över sin axel och vi fortsatte att springa. Det var som om benen inte brydde sig om blodsmaken i munnen eller hur bröstet jobbade för att ens hinna andas. De gick av sig själva. Jag tänkte att skogen var säkrast. Det var mörkt.