Rätten till att inte behöva bli förstådd

Senast idag när jag och min syster satt på ett fik hörde jag hur två kompisar diskuterade en annan väns sätt att leva. Jag börjar bli lite trött på att höra sådant. Att folk kan ha så starka åsikter om hur andra lever sina liv. 

    “Jag förstår inte att man vill gifta sig så tidigt.“

    “Jag förstår inte varför man skaffar barn innan man har ett fast jobb.“

    “Jag förstår inte hur man kan vilja ha barn.“

    “Jag förstår inte hur man kan leva ett helt liv utan att skaffa barn.“

    “Jag förstår inte hur hon kan vara tillsammans med honom.“

    “Jag förstår inte hur man kan vara bästa kompis med sitt ex.“

    “Jag förstår inte varför hon gjorde så.“

    “Jag förstår inte hur han kunde välja så.“

Bla bla bla bla

Finns mycket jag inte heller förstår vitsen med. Men det är ju för att jag inte finner vitsen med det just i mitt liv. I mitt liv finns det kanske ingen vits med att skaffa barn för det finns så mycket annat att göra. Men det betyder ju inte att det är så för alla.

Visst kan jag också tänka så ibland. Att jag inte förstår andra människor…

Jag förstår inte hur man kan orka laga mat varje dag.

Jag förstår inte hur man kan jobba på samma jobb flera år i rad.

Jag förstår inte melodifestivalen, inte paradise hotel och jag förstår inte alla kockprogram.

Jag förstår inte hur man inte kan tycka om zombies, hur man inte kan skratta åt monty python eller hur man inte kan gråta åt hachiko.

Jag förstår inte London.

Jag förstår inte Oslo.

Jag förstår inte Eslöv och alla andra städer i den storleken. Ja Hässleholm till exempel. Hässleholm förstår jag inte alls.

Jag förstår inte att jag inte flyttar till New york.

Jag förstår inte rött nagellack.

Jag förstår inte lösnaglar, lösögonfransar och löshår.

Jag förstår inte hur man gör för att hålla reda på lösa föremål.

Och jag förstår inte hur man löser korsord, löser småkonflikter och löser storkonflikter.

Ibland förstår jag inte ens mig själv. Ibland gör jag saker jag vet jag inte borde göra. Vad säger då att jag måste förstå alla andra när jag knappt förstår mig själv? Vad säger att jag har rätt. Kanske kan vi alla ha rätt. Kanske finns det mer än ett rätt sätt. För mig är det rätt att inte skaffa ungar. För mig var det rätt att säga upp ett fast jobb och välja en utbildning man i princip blir två år fattigare av. För mig funkar det, jag mår bättre så. För någon annan fungerar det inte. Någon annan vill kanske känna sig trygg i att ha framtiden säkrad. Någon annan kanske mår bra av att kunna planera flera år framöver. Inget behöver vara fel. Vi behöver inte fördöma varandra. Så länge man gör på det sätt man själv mår bra av kan vi kanske bara vara glada åt varandra istället. Vi behöver inte gå på ett bröllop, le och se glada ut åt brudparet men sen i kön till toaletten snacka skit om hur man kan välja att gifta sig så tidigt livet. Vi behöver inte klappa om vår väns barn och säga hur sött det är och sedan på väg hem diskutera med kompisen hur jobbigt det kommer bli för barnet att växa upp med så lata föräldrar, eller så högpresterande och yrkesinriktade föräldrar, eller vad det nu kan vara man snackar om. Vi kan ju bara låta bli att anta att det kommer gå åt helvete för alla. För oftast brukar de flesta sätt bli bra till slut.

     

När jag gick på mellanstadiet fick jag ibland höra att min familj var konstig. Jag förstod inte riktigt vad de menade. Nu i efterhand kan jag förstå. Mamma gick barfota ut och hämtade posten trots att det ar minusgrader. Mamma och pappa bodde på olika ställen och ibland kom man på att man behövde något hos den andra och cyklade dit i bara nattlinne. Jag kom till skolan med blåtira och min syster med brutna fingrar efter att vi bråkat med varandra. Någon gång kom min mamma inrusande i klassrummet skitupprörd för att jag hade slarvat bort ett par superviktiga nycklar hon akut behövde.

    Jag och mina systrar höll ihop tillsammans med ett annat syskonpar och höll oss ganska långt från andra barn. Vi grävde efter skatter, lekte sagan om ringen (min kompis läste den som sjuåring) gjorde snigelsjukhus, snigelhinderbanor och ja, stoppade in sniglar i munnen för det skulle tydligen vara en exotisk rätt någonstans i Frankrike. Vi var sällan med och lekte häst eller hoppade hage. Fortfarande kan jag få höra att min familj är lustig. Som när hela familjen blev hembjudna till min storasysters expojkväns mamma för att hon så gärna ville lära känna min systers nya pojkvän. 

    Men även om folk utifrån tyckte vår familj var konstig så vet jag att jag har mycket att vara tacksam för. Det var inte alltid den lugnaste familjefriden, men den var trygg. Och rolig. Och trots brutna fingrar och blåtiror, trots att min syster en gång kastade en kniv efter mig så den satte sig i bänken jag satt på så hade jag alltid dem på min sida när det behövdes. Så även om folk inte förstod så förstod vi. Och det är kanske det viktigaste. Kanske behöver vi bara försöka förstå att vi inte behöver och kan förstå alla. Och det kan vara helt okej ändå.