En liten textelleromdetärendikt om hösten

Man vet så fort man öppnar dörren 
Höstmorgon, tidiga höstmorgon
en sådan morgon som går att andas in i ett enda andetag 

Det är något i hur dimman ligger så lätt över åkrarna att man hade kunnat blåsa bort den. Det är något i hur trädkronorna tycks slumra och bara något enstaka löv singlar ner mot marken medan de andra löven ligger tysta och stilla på gräset och taken.

Det är något med ljudet när man drar stövlarna över löven 

Så spröda

så vakna

låter de 

Och när solen slungar ljus över morgonen värmer den bort dimman. Molnen rör sig nästan så obemärkt över den blå himlen att de kan tyckas sitta fast mot himlavalvet i en genomskinlig gummilina.

Det är som att en liten lycklighet fastnar i mitt bröst
En liten stund stannar den, det är knappt att jag vill svälja
Det är ingen jag hittade en femhundralapps-lycka, ingen jag klarade provet-lycka, ingen han älskar mig-lycka.
det är en enkel lycka
Det är

och jag är

bara så