En liten textelleromdetärendikt om hösten

Man vet så fort man öppnar dörren 
Höstmorgon, tidiga höstmorgon
en sådan morgon som går att andas in i ett enda andetag 

Det är något i hur dimman ligger så lätt över åkrarna att man hade kunnat blåsa bort den. Det är något i hur trädkronorna tycks slumra och bara något enstaka löv singlar ner mot marken medan de andra löven ligger tysta och stilla på gräset och taken.

Det är något med ljudet när man drar stövlarna över löven 

Så spröda

så vakna

låter de 

Och när solen slungar ljus över morgonen värmer den bort dimman. Molnen rör sig nästan så obemärkt över den blå himlen att de kan tyckas sitta fast mot himlavalvet i en genomskinlig gummilina.

Det är som att en liten lycklighet fastnar i mitt bröst
En liten stund stannar den, det är knappt att jag vill svälja
Det är ingen jag hittade en femhundralapps-lycka, ingen jag klarade provet-lycka, ingen han älskar mig-lycka.
det är en enkel lycka
Det är

och jag är

bara så

Rätten till att inte behöva bli förstådd

Senast idag när jag och min syster satt på ett fik hörde jag hur två kompisar diskuterade en annan väns sätt att leva. Jag börjar bli lite trött på att höra sådant. Att folk kan ha så starka åsikter om hur andra lever sina liv. 

    “Jag förstår inte att man vill gifta sig så tidigt.“

    “Jag förstår inte varför man skaffar barn innan man har ett fast jobb.“

    “Jag förstår inte hur man kan vilja ha barn.“

    “Jag förstår inte hur man kan leva ett helt liv utan att skaffa barn.“

    “Jag förstår inte hur hon kan vara tillsammans med honom.“

    “Jag förstår inte hur man kan vara bästa kompis med sitt ex.“

    “Jag förstår inte varför hon gjorde så.“

    “Jag förstår inte hur han kunde välja så.“

Bla bla bla bla

Finns mycket jag inte heller förstår vitsen med. Men det är ju för att jag inte finner vitsen med det just i mitt liv. I mitt liv finns det kanske ingen vits med att skaffa barn för det finns så mycket annat att göra. Men det betyder ju inte att det är så för alla.

Visst kan jag också tänka så ibland. Att jag inte förstår andra människor…

Jag förstår inte hur man kan orka laga mat varje dag.

Jag förstår inte hur man kan jobba på samma jobb flera år i rad.

Jag förstår inte melodifestivalen, inte paradise hotel och jag förstår inte alla kockprogram.

Jag förstår inte hur man inte kan tycka om zombies, hur man inte kan skratta åt monty python eller hur man inte kan gråta åt hachiko.

Jag förstår inte London.

Jag förstår inte Oslo.

Jag förstår inte Eslöv och alla andra städer i den storleken. Ja Hässleholm till exempel. Hässleholm förstår jag inte alls.

Jag förstår inte att jag inte flyttar till New york.

Jag förstår inte rött nagellack.

Jag förstår inte lösnaglar, lösögonfransar och löshår.

Jag förstår inte hur man gör för att hålla reda på lösa föremål.

Och jag förstår inte hur man löser korsord, löser småkonflikter och löser storkonflikter.

Ibland förstår jag inte ens mig själv. Ibland gör jag saker jag vet jag inte borde göra. Vad säger då att jag måste förstå alla andra när jag knappt förstår mig själv? Vad säger att jag har rätt. Kanske kan vi alla ha rätt. Kanske finns det mer än ett rätt sätt. För mig är det rätt att inte skaffa ungar. För mig var det rätt att säga upp ett fast jobb och välja en utbildning man i princip blir två år fattigare av. För mig funkar det, jag mår bättre så. För någon annan fungerar det inte. Någon annan vill kanske känna sig trygg i att ha framtiden säkrad. Någon annan kanske mår bra av att kunna planera flera år framöver. Inget behöver vara fel. Vi behöver inte fördöma varandra. Så länge man gör på det sätt man själv mår bra av kan vi kanske bara vara glada åt varandra istället. Vi behöver inte gå på ett bröllop, le och se glada ut åt brudparet men sen i kön till toaletten snacka skit om hur man kan välja att gifta sig så tidigt livet. Vi behöver inte klappa om vår väns barn och säga hur sött det är och sedan på väg hem diskutera med kompisen hur jobbigt det kommer bli för barnet att växa upp med så lata föräldrar, eller så högpresterande och yrkesinriktade föräldrar, eller vad det nu kan vara man snackar om. Vi kan ju bara låta bli att anta att det kommer gå åt helvete för alla. För oftast brukar de flesta sätt bli bra till slut.

     

När jag gick på mellanstadiet fick jag ibland höra att min familj var konstig. Jag förstod inte riktigt vad de menade. Nu i efterhand kan jag förstå. Mamma gick barfota ut och hämtade posten trots att det ar minusgrader. Mamma och pappa bodde på olika ställen och ibland kom man på att man behövde något hos den andra och cyklade dit i bara nattlinne. Jag kom till skolan med blåtira och min syster med brutna fingrar efter att vi bråkat med varandra. Någon gång kom min mamma inrusande i klassrummet skitupprörd för att jag hade slarvat bort ett par superviktiga nycklar hon akut behövde.

    Jag och mina systrar höll ihop tillsammans med ett annat syskonpar och höll oss ganska långt från andra barn. Vi grävde efter skatter, lekte sagan om ringen (min kompis läste den som sjuåring) gjorde snigelsjukhus, snigelhinderbanor och ja, stoppade in sniglar i munnen för det skulle tydligen vara en exotisk rätt någonstans i Frankrike. Vi var sällan med och lekte häst eller hoppade hage. Fortfarande kan jag få höra att min familj är lustig. Som när hela familjen blev hembjudna till min storasysters expojkväns mamma för att hon så gärna ville lära känna min systers nya pojkvän. 

    Men även om folk utifrån tyckte vår familj var konstig så vet jag att jag har mycket att vara tacksam för. Det var inte alltid den lugnaste familjefriden, men den var trygg. Och rolig. Och trots brutna fingrar och blåtiror, trots att min syster en gång kastade en kniv efter mig så den satte sig i bänken jag satt på så hade jag alltid dem på min sida när det behövdes. Så även om folk inte förstod så förstod vi. Och det är kanske det viktigaste. Kanske behöver vi bara försöka förstå att vi inte behöver och kan förstå alla. Och det kan vara helt okej ändå.

Fått skriva lite zombie

Vi har haft fantastik i skolan. Alltså fantasy eller science fiction och allt annat som är lite onaturligt. Har aldrig skrivit något sådant så jag tog då chansen att skriva ett första kapitel av en zombiebok. kul att skriva när man känner att man inte har så mycket krav på sig. Tänkte dela av mig av min text här.

Vi var bara barn då.

    Det var den sextonde oktober, jag är väldigt säker på det för jag minns att jag tänkte det var exakt en månad tills mamma skulle komma hem. Och jag minns att det var en torsdag för jag passade Jonathan medan pappa var iväg på bowling så som han brukade om torsdagskvällarna.

    Jag tror det var ungefär fyra år sedan. Exakt hur lång tid det har gått kan ingen säga, eller det råder otalade meningar om det i alla fall. Igår träffade jag en tjej som hållit sig långt norrut ända tills nu. Hon var övertygad om att det gått tio år. Men så såg hon också ut som en av dem. Ett öga saknade hon och ett djupt ärr delade hennes ansikte i två delar. Jag tror inte hon klippt sig på fyra år heller, inte ens tvättat det mörka håret för hela hon luktade ruttet död. Men någonstans där innanför bröstkorgen visste jag att hennes röda lilla hjärta ansträngde sig för att bulta för fullt. Jag kände nästan för att fråga om hon vill stanna över men gjorde aldrig det, det brukar bara sluta besvärligt. Inte ens hon själv frågade. Efter vårt möte fortsatte hon bara vandra planlöst runt staden.

    Vi var bara barn då.

    Det var torsdagen den sextonde oktober 2014 och jag tror det var fyra år sedan. Allt var så annorlunda, det är knappt man tror att det faktiskt fanns en värld så som den fanns då. Ibland tror jag att en vänlig kraft fyllt allas våra huvud med vackra osanningar. Bara för att vi ska ha något att sträva efter. Bara för att vi inte ska ge upp, lägga oss på gatan och låta våra kroppar frysa ihjäl. Ibland känns det som att vi bara är kroppar.

    Men sen tänker jag att jag minns en del saker för bra för att de aldrig skulle ha hänt på riktigt. Jag minns min mammas parfym, att den inte luktade starkt men när hon tog upp mig famnen och jag pressade huvudet in mot hennes mjuka armar så kände jag den. Jag minns vår katt som brukade skrika när han inte fick komma in i mitt rum om nätterna. Jag minns Jonathan sitta och jollra i sin barnstol, den som var målad ljusblå med vita moln, jag minns att vi skrattade åt honom, jag mamma och pappa. Jag minns att pappa brukade få springa till bussen. Och jag minns Klara. Hennes händer var så knubbiga och varma när vi var små och skulle stå på led i skolan. Och när vi blev äldre var det hon och jag som satte oss i dungen för att dricka starksprit och tända en cigg. Vackra klara. Jag minns henne alldeles för klart för att det inte skulle vara sant. Jag minns hennes aning till grop i hakan, att den blev något tydligare när hon log.

    Ja allt var annorlunda då, den dagen för fyra år sedan.

    Jag läste en bok för Jonathan om alla världens djur. Det var hans favoritbok och han pekade på de olika djuren och med nappen i munnen försökte han uttala djurens namn. Jag hade svårt att koncentrera mig för det var så mycket ljud från gatan. Vi bodde mitt i en mellanstor stad och det brukade låta. Men syrenerna från polis och ambulans verkade inte vilja tystna. En stor olycka tänkte jag och så fort Jonathan somnat skulle jag gå in på någon av nyhetstidningarnas hemsida för att se om det stod något. Men jag måste somnat jag också för jag vaknade med Jonathans napp nära mitt ansikte, hans lilla arm utsträckt över mitt bröst och han andades varmt över min haka. Jag tittade på min mobil, tolv missade samtal från pappa. Och klockan var över elva på kvällen. Det slog mig hur mycket tystare det var ute. Konstigt bara att pappa inte väckt mig, tänkte jag och puttade försiktigt Jonathan bort från mig. Jag la täcket över honom innan jag fortsatte ner i köket och tv-rummet. Pappa var inte där och hans kaffekopp stod orörd på köksbordet, så som han lämnat den i morse. Jag kände en oro komma krypande över mig, skyndade mig bort till hans sovrumsdörr. Den stod på glänt. Försiktigt öppnade jag upp den. Det var så mörkt att jag inte kunde urskilja om han låg där i sin säng eller inte så jag stod mig tyst för att höra. Visst va det någon som andades?  Oron släppte taget om min kropp och jag var precis på väg att stänga till dörren när jag såg pappas sko ligga alldeles framför mig. Varför hade han gått in med skor i sovrummet? Jag tog upp den, tittade efter den andra men såg inte den. Så fortsatte jag ut i hallen men hann inte gå så långt förrän jag kände hur något rann längs armen, något ljummet… Jag tittade ner och jag tror nästan jag släppte skon innan paniken slog mig i magen. Blod. Tjockt med rött blod som nu rann över mattan. Jag vände om och jag vet att jag skrek, att jag hörde mig själv skrika och att jag nästan blev lite förvånad över det. Så fort jag kunde sprang jag tillbaka till pappas sovrum och ryckte upp dörren. Fram till sängen. Han sov. Jag lös med mobilen över honom och såg hur röda fläckar letat sig igenom det vita täcket. Jag drog bort det från hans kropp. På den tiden hade jag aldrig kunnat tro att det fanns så mycket blod i en människas kropp. Nu vet jag bättre. Men synen av det röda lakanet fick mig att famla bakåt, det är konstigt hur jag precis minns att jag slog i huvudet i pappas skrivbord. Jag satte mig ner på golvet med armarna runt mig. Jag vet inte varför jag i det ögonblicket inte kastade mig över telefonen för att ringa efter hjälp, eller varför jag inte försökte se vad som var fel på pappa. Jag satt bara där, nästan förlamad och lyssnade till hans andetag. Djupa andetag, som om allting var bra.

    Jag vet inte hur länge jag satt där, det kändes nog längre än det var, kanske tog det bara några minuter. Sen hörde jag hur han började röra på sig. Jag tror jag tittade upp, egentligen vågade jag inte men jag tror jag gjorde det ändå. Han satte sig upp.

    ”Pappa…”, sa jag. Han svarade inte utan sträckte bara på sig, drog armarna över huvudet och knäckte lite med fingrarna.

    ”Pappa?” sa jag igen. Han tittade på mig. ”Pappa vad har hänt?” Jag reste mig sakta upp, det var så svårt att se i mörkret, jag såg mest bara konturen av honom. Strömbrytaren till taklampan satt vid dörren. Jag backade mot den. Pappa satt still. ”Pappa?” sa jag tyst igen.

Rörelsen kom så hastigt att jag ryckte till. Han kastade sig mot mig, jag tände lampan och hans ögon lös röda i rummet. Som om jag befann mig i någon annans kropp kändes det. Jag sprang, nästan utan att tänka sprang jag och det blev mitt rum som snabbast gick att springa in i. Jag smällde igen dörren, höll emot den med ena handen samtidigt som jag låste med den andra.

    Vad tyst det var.

    Jag tittade mot dörren, väntade på att han skulle börja rycka i den. Först då kände jag hur mina ben skakade, det var till och med så jag kunde höra dem. Men annars tyst. Var va han? Jag ville fly. Fönstret tänkte jag. Skyndade mig fram och haspade upp.

    Ett högt skrik. Jonathan!

    Jag vände, slet upp min dörr. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Hur lustigt det var att rädslan bara försvann. På en halv sekund slutade jag skaka, det var som om någon slags urkraft växte sig stark i mitt blod. Jag sprang ut i köket, greppade den största kniven jag kunde hitta och fortsatte mot Jonathans rum. Han skrik fick mitt hjärta att pumpa ännu fortare. Jag öppnade dörren. För en kort kort stund tänkte jag att jag måste vara sinnessjuk, jag måste ha inbillat mig. För en kort sekund såg det ut som att pappa gungade Jonathan i sin famn. Men sedan såg jag hur hans tummar hårt tryckte in i det vita barnaskinnet. Hur han luktade Jonathan i nacken.

    ”Pappa! Släpp honom!” pappa tittade på mig. Och jag tror faktiskt han var ledsen. Jag vill tro det i alla fall. Jag undrar om det inte var en röd tår som blänkte på hans kind. Men så vände han bort blicken från mig, tryckte ner Jonathan så hårt i sängen att han knappt kunde skrika och med ett vrål lutade han sig över honom. Sen minns jag inte riktigt. Men plötsligt satt kniven i pappas rygg, han skrek. Och jag ryckte till mig Jonathan. Vi lämnade lägenheten, sprang ut på gatan.

    Ute blåste det, en läskburk rullade runt i vinden. Annars var det oroväckande stillsamt. Vart var alla? Varför var alla lägenheter släckta? Bara skyltfönsterna lös. Jag gick mot stadens centrum med Jonathan i min famn. Han grät fortfarande och jag försökte prata mjukt åt honom men hörde hur min röst knappt orkade ut. Mammas syster bodde inte långt från ett av torgen. Porten var stängd så jag ringde på porttelefonen. Inget svar. Jag ringde igen. Och igen. Och fast jag förstod att hon inte skulle svara fortsatte jag att ringa. Jag kände hur min hals klumpade sig och hur tårarna började rinna över mina kinder. Då, hörde jag en viskande röst från den rasslande porttelefonen.

    ”Ja…?”

    ”Det är jag”, fick jag fram. ”Det är jag, släpp in mig! Jag har Jonathan med mig.”

    ”Sofie? Är det du?” viskade rösten.

    ”Ja, det har hänt… pappa, pappa är helt…”

    ”Sofie, jag kan inte öppna skynda dig härifrån. De står i vår trappa, skynda dig!”

    ”Va?”

    ”De går neråt nu, spring Sofia!”

    ”Nej öppna!”

    Dörren öppnades, en kvinna med lika röda ögon som pappa och med ett stort sår i halsen öppnade porten. Vi stod båda stilla tills det att jag vände och sprang, då sprang hon efter, hon sträckte armarna efter mig och när hon var som närmast snuddade hon med sina händer vid mitt hår. Jag var på väg att ta åt höger, jag vet inte varför jag bara sprang. Men jag såg en ung kille komma springande mot mig.

    ”Vänd!” Ropade han. ”De kommer hur många som helst, spring åt skogen!” Vi sprang tillsammans. Jag strax bakom honom tills jag började hamna efter. Då vände han sig mot sig, sträckte sig efter Jonathan. Min första reflex var att dra honom till mig men den unga killen bara tittade på mig och tog honom sedan i sina händer.

    ”Vi måste skynda oss.”

    Det var nog kallt ute tror jag. Jag kände inte det men Jonathan skrek och tystnade inte förrän jag tog av min kofta och virade runt honom. Den unga killen la honom sedan över sin axel och vi fortsatte att springa. Det var som om benen inte brydde sig om blodsmaken i munnen eller hur bröstet jobbade för att ens hinna andas. De gick av sig själva. Jag tänkte att skogen var säkrast. Det var mörkt.

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.” Eller kanske inte.

Citaten nedan har jag antingen läst på facebook eller hemma hos folk:

”Lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem.”

”Allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort. Vill du ha ett annat resultat – gör andra val.”

”Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen”

”Det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.”

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.”

Vad är det folk håller på med när de länkar citat som dessa på sina facebooksidor, eller till och med skriver dem på väggar med snirkliga bokstäver? Vad vill man säga? Själv förstår jag inte. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli uppmuntrad. Det blir inte jag i alla fall.

Jag läser de som en uppmaning. Gör såhär så blir allt bra! Det är som att man själv hade makten att göra allt bra. Men ofta är det kanske då, när vi står maktlösa inför något som allt känns skit. När man blir orättvist behandlad, när man inte ens blir behandlad, när någon vill skada en fast man gör rätt för sig, eller när man helt enkelt är för trött för att göra något över huvudtaget. Alla de människor blir utsorterade av citat som ovan.

Jag menar inte att man inte har ansvar för sig själv, för det har man ju. Jag är kanske till och med väldigt naiv som tror att människor kan ändra sig, vända på sina liv, att saker och ting blir bättre, att elaka och själviska personer någon gång kommer att upptäcka att de är just elaka och själviska. Och jag tror att vi kanske ibland behöver hjälp av varandra för att klara det.

Men jag menar att det är en simpel världsbild tro att med rätt inställning löser sig allt. För när hade man tänkt att de där citaten skulle bli applicerbara?

Jaså, du har förlorat jobbet du slitit på 40 år. Men då har du ju faktiskt bara dig själv att skylla du aldrig tänkt på att allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort, vill du ha ett ett annat resultat – gör andra val. Det ordnar sig ska du se

Jaha, du har fått cancer. 30 procent chans att överleva säger du? Men du tänk då såhär, det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.

Ojdå, blev du överfallen och fick byxorna nedslitna av den där äckliga gubben på väg hem från krogen? Du, imorgon är en ny dag, ta ett djupt andetag och börja om.

Men oj så den här byn ser ut. Skitigt. Och vad undernärda barnen barnen är. Och sjuka. Ja, tur är det väl då att lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem. Det löser sig säkert för de där små liven.

Citatet med klockan är så dåligt att jag inte ens kan göra mig lustig över det.

Så nej, dåliga citat kan aldrig bli allmängiltiga. Kanske är det bara jag som blir överdramatisk var gång jag hör eller läser citat som ovan. Kanske har jag bara en svart livssyn. Fast jag tror inte det är så. Jag brukar tänka att det kommer att ordna sig och att saker och ting tillslut går bra. Men samtidigt vet jag att livet är brutalt orättvist. Det bara är så och ibland finns det inte ens något att göra år det. Att hänga upp ett citat på väggen av den klass jag citerat skulle jag känna vara detsamma som att ignorera de som har det tufft.

Jag läste en dålig artikel i en tidning med små intervjuer om vad man skulle göra om man fick reda på att man har ett år kvar att leva. En ung tjej svarade ungefär såhär: Åh jag tar livet med en klackspark, jag hade passat på och bara njutit, lärt mig surfa och bara rest runt. Det första jag tänkte var att - vad skönt det måste vara att vara så dum på riktigt.

Jag vet inte om det är samma typ av människor som älskar snirkliga citat som kanske också tror på det här med livscoach. Att man ens betalar för något sådant? Känner att jag hade kunnat spåra ur och skriva hur mycket som helst om det ämnet för vad ska en livscoach göra? Kanske kan de säga till en tjockis att röra lite mer på sig. Men hur ska de coacha någon som lever i ett land under krig och förtryck? Hur ska de kunna coacha dem som är dödligt sjuka och bara har en enda önskan och det är att bli frisk? Hur ska de få oss att acceptera att folk vi älskar gått ifrån oss? Visst finns det säkert metoder som gör att vi kan hantera jobbiga saker bättre. Men till sådant finns det ju psykologer. Nej livscoach och snirkliga citat, vad är det jag inte förstår?

Klockan är snart fyra på morgonen och jag inser när jag läser mitt inlägg att jag låter väldigt bitter. Det är jag inte. Men kanske bäst att jag går och lägger mig istället då för att inte mala vidare.

En kort historia om en vanlig morgon för oss med diagnosen ordningshandikapp

Jag tänkte först att jag skulle skriva om en hel dag men insåg snart att det skulle bli alldeles för långt. Fick därför nöja mig med att beskriva en typisk morgon för oss som har aningen svårt för det där med ordning och reda.

Faktiskt vaknar jag av mig själv i tid. Det brukar jag göra. Det är inte det som är problemet.

Men jag kommer ihåg en novell jag skrev på gymnasiet där jag beskrev tiden som en deg med skitmycket jäst i. Lägger jag degen i en liten bunke så fyller den ut bunken. Lägger jag degen i en större bunke så fyller den ut den också. Alltså i hur mycket i tid jag än går upp så är det alltid sprickande kaos innan jag hinner iväg ändå.

Det börjar ändå hyfsat med att jag hittar mina jobbkläder där jag tror att de ska ligga, i fåtöljen under lakanen. Sen var det handduk och vattengympakläder. Vattengympakläder var tydligen värre, shortsen kan jag inte hitta. Lyfter på alla mina klädhögar i garderoben men bestämmer mig ganska snabbt för att ta de långa tightsen istället för jag orkar inte stressa rundor och leta efter grejor den här morgonen. Jag trycker ner alla kläder i min lilla ryggsäck, den som egentligen är lite för liten men eftersom den andra har varit försvunnen nu någon vecka får den duga.

Kommer på det där med lunch. Jag kommer att vara på jobbet så tidigt att affärerna på vägen kommer att ha stängt. Jag öppnar först skafferiet och sedan kylskåpet. Nej, inget lunchaktigt, inte så mycket ätbart överhuvudtaget faktiskt. Hittar dock en banan på bordet. Det får duga tänker jag och öppnar väskan en gång till för att inse att bananen inte får plats. Kanske om jag pressar ordentligt. Men så kommer jag att tänka på alla skolböcker man hade när man gick i typ fyran som blev bananmosade och hur jobbigt det kändes att lägga upp den där matteboken bredvid mina klasskompisars välinslagna böcker i rosa glanspapper. Jag väljer att stoppa ner bananen i en ica-påse istället. Då inser jag att ska jag ändå bära med mig en stor påse med en banan kan jag ju lika gärna slänga ner något mer som mjölken. Mjölk och banan, det kan man nog klara sig på. Mjölk är ju ungefär som riktig mat. Det stod det på paketet någon gång för flera år sedan.

Ganska nöjd med att vara klar någon minut före i tidsschemat tar jag på mig skor som faktiskt båda står på dörrmattan, jackan har jag hängt väl synligt på stolen och i jackfickan ligger mitt tågkort. Kanske borde jag redan här börja ana oråd för det är sällan allting faller sig på plats bara sådär. Jag tittar på telefonen igen, jo nu är det perfekt att gå för går jag nu så hinner jag gå i behaglig takt och jag kommer ändå vara på stationen två minuter före det att tåget lämnar perrongen. Perfekt. Men! Nycklarna! Varihelvete… Jag tittar över alla ytor som diskbänk och fönsterkarmar. Kollar i jackfickan, i väskans ytterfack, badrumsgolvet, sängen, tvättkorgen, byxfickorna på de byxor som ligger i tvättkorgen, hittar min cykelnyckel i en av fickorna men inte min nyckelknippa, kollar i väskans mellanfack, inser att jag måste riva ut allt ur väskans stora fack, slänger ut mina jobbkläder, nej inga nycklar. Fan. Fan fan fan. Jag har ingen aning. Jag tar samma varv en gång till. Diskbänk, fönsterkarmar, vänta… det ligger ju en tröja på diskbänken. Jag lyfter på tröjan och hittar mina nycklar.

Då så. Jag slänger ner och trycker ner alla mina grejor i väskan igen. Skyndar mig ut och stänger igen dörren kanske lite onödigt hårt. Låser. Känner över mina fickor för att ta upp telefonen, undrar vad klockan kan vara, antagligen kommer jag att få sprin… men, telefonen? Den höll jag ju i handen precis.

River upp dörren och hinner faktiskt dra slutsatsen att det bästa jag kan göra med nycklarna är att låta de sitta kvar för att undvika slarva bort dem medan jag letar efter telefonen. Det är nu jag blir som argast på mig själv. När jag springer och letar eter en pryl jag höll i handen för bara någon minut sen. Jag funderar på att gå in på facebook för att be någon ringa till den men kommer på att den är ljudlös för jag orkade aldrig ändra den efter gårdagens sista lektion. Lat är jag med. Fan. Fast där ligger den ju, på dörrmattan. Skönt. Kollar tiden och inser att jag nog får cykla. Cykelnyckeln ja… Den såg jag ju precis. Just det gårdagens byxor! 

Nähä, inte där längre. 

Men jag har ju en reservnyckel någonstans… Nu känner jag lite för att sätta mig ner på sängen och gråta en stund men tyvärr har jag inte tid att tycka synd om mig själv. Det knackar på dörren. Det är grannen.

-            - Hej, säger hon.

-            - Hej, säger jag.

-            -Du har glömt dina nycklar i dörren, säger hon. Jag känner mig lite förödmjukad att hon inte förstår mitt genidrag med att hålla nycklarna på plats. Dörren stod väl ändå på lite glänt också. Eller det gjorde den kanske inte…

-           -Oj, tack så mycket, säger jag ändå för att få allt överstökat så fort som möjligt.

Tittar på nyckelknippa, åh! Där har ju jag hängt resercykelvnyckeln. Eller nej reservnyckeln måste ju ha varit nyckeln jag hittade i byxfickorna och som nu är borta. Skitsamma.

Tillslut är jag ute ur lägenheten. Jag har ytterligare en gång kollat igenom att jag har de viktigaste sakerna med mig. Tågkort, mobil och nycklar. Jag hänger min ica-påse med banan och mjölk på styret och trampar iväg. Ganska så snabbt cyklar jag och känner mig ändå ganska lugn att hinna med tåget. När jag kommer till korsningen tittar jag bak och inser att det är fritt. Jag svänger.

Det första jag hör är ljudet av något som slår mot ekrarna, sedan känner jag hur cykeln snabbt bromsar in sig själv. Den vita mjölken rinner över vägen. Bananen är helt mosad och påsen sönder. Mitt ena byxben har blivit vått. Jaja, det där med lunch får jag lösa senare tänker jag och cyklar fram till närmsta papperskorg.

En kväll med Emil Jensen

När man själv inte kommer på så mycket värt att skriva, så är det väldigt så underbart att det finns andra som faktiskt har gjort det, skrivit saker som är värda att läsa alltså. Att läsa andra, eller i fallen här nedan höra andra,  är nog det bästa man kan göra för att sedan skriva själv. Så idag har jag har med gott samvete youtubat runt på Emil Jensen istället för att ta tag i egna skrivuppgifter. Tre av mina favorittexter har jag länkat till. Kanske inte de mest lyriska. En del av hans texter är så musikaliskt gjorda att man ibland glömmer bort att höra vad han egentligen säger för man liksom bara flyter med.

En text som heter "fånga inte dagen" måste man ju bara älska.




Meningen

Konspiration

Fånga inte dagen

Brev till ett numera okänt du

Imorgon börjar skolan igen och jag måste börja inse att jag faktiskt inte har så mycket tid kvar att slutföra mitt projekt. Jag har mest hållit uppe med skrivandet under sommaren och det kommer nog bli en sen natt inatt. Jag måste redigera lite text som ska in till handledaren. När jag satt och gick igenom text så hittade jag något av det första jag skrev till min bok förra året (klistrar in det här nedan). Ett brev till min huvudperson. Det är inget jag ska ha med i boken längre. Det blir ofta så, mycket av det man skriver inser man inte fungerar. 

    Jag har kvar en brevskrivare i boken. Jag vet inte riktigt vem det är själv än vilket är spännande för då kan jag göra personen mer och mer vrickad, ja nästan lite sjuk. Det är kul.  

Brev till ett numera okänt du

Idag har jag tänkt igen, på trädet

Det tjocka trädet och de kastanjebruna frukterna.

Och den varma stammen. Visst var varmt att sätta handen mot stammen och säga dunk för dig. Fast vi var sällan med på dunkgömmen. Vi var mest för oss själva.

Och när jag tänker på trädet kan jag inte låta bli att minnas kvällen. Du satt på en gren snett ovanför mig och sa att vi skulle se vem som kunde vara tyst längst. Sen satt vi så medan mörkret sköljde över våra axlar. Jag vet att jag lyssnade på två fåglar som sjöng till varandra, försökte urskilja de bådas röster.

Jag bestämde mig för att blunda men när jag slöt mina ögon hörde jag dig snyfta. Jag höll andan för att lättare höra. Små snyftningar. Du som inte ens grät när du bröt armen på skolgymnastiken.

En gång hade jag gråtit i skolan och då sa du att om vi bott på Arktis hade mina tårar blivit till vackra ispärlor. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, eller göra. Jag satt kvar.

    ”Ska vi klättra ner”, frågade jag dig till slut.

Du sa inget. Bröt av en kvist från trädet och tittade på den.

Du som aldrig var tyst, som alltid hade något att berätta.

Om grannen

om hunden

Om kriget din pappa stridit i

eller om skatten långt under jorden.

Du som alltid brukade skoja med mig

busa med mig

gömma dig för mig

skrämma mig,

hoppa fram från en buske och skratta, ta min vante och gömma i dina stövlar.

Jag förstod inte varför du grät.

När jag satt där och funderade på vad jag skulle göra och vad jag skulle säga hoppade du ned från grenen och började gå snabbt.

Jag gick efter.

Du började springa och jag sprang.

Sen stannade du.

Och jag stannade.

Jag kommer ihåg att du tittade ner på dina stövlar. Jag kommer ihåg att jag ville säga något och smeka din kind men att orden stockade sig och armen kändes alldeles stum.

Och jag kommer ihåg att du till slut gav mig en blick, att dina ögon var våta och svarta som om de inte tillhörde dig.

Egentligen ville jag bara ta din hand men jag tror inte att jag vågade. Sen vände du dig om och fortsatte in i natten. Efter några meter stannade du. Du böjde dig ner, du plockade upp något. Så vände du dig. Nästa sekund kände jag hur det ilade till över kinden och stenen du kastat landade vid mina fötter.

Det händer att jag fortfarande undrar vart du tog vägen.

Snart 70 sidor text

Och jag inser att jag måste skriva lite mer, inte bara under skrivarperioder utan lite varje dag. Jag siktar på 90 sidor text innan inlämningen om en dryg vecka. Jag har med andra ord inte kommit så långt. Men jag tänker att jag lite nöjd kan jag vara. För det har skrämt mig lite innan... hur ska jag få ihop så många sidor?

Mitt sätt att skriva är.. fragmentariskt. Jag har små korta scener jag vill gestalta. Men allt däremellan? Upptrappningen?

Min längsta novell innan författarskolan ar ca sex A4. Och nu är jag som sagt snart uppe i 70 och fortfarande kommer jag på grejer varje dag, en ny karaktär, en ny händelse - fler lösa trådar helt enkelt. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa allt. Men just nu tänker jag faktiskt kvantitet före kvalité. Det låter kanske märkligt, men jag måste göra så för att komma någonstans. Nu skriver jag, har inte ens stavkollen på utan tänker att jag får lösa allt i senare skede. Och det är faktiskt ganska befriande.

Jag berättade för morfar hur jag skrev. Att jag inte skrev kronologiskt utan att jag hoppade fram och tillbaka, skriver lite här, skriver lite där och hur de olika händelserna skulle höra ihop visste jag inte ens själv längre. Han förstod inte hur man kunde skriva så. Men jag trivs med det. Jag hade tröttnat om jag skulle skriva från början till slut. Och i den här boken rör sig handlingen över 13 år. Det är bra, när jag tröttnar på "den första historien" så skriver jag lite på den andra. Och jag är själv väldigt spänd på hur allt kommer att sluta.

Årsförsta gjort!

Det var… hm, ja hur beskriver man det, när man slänger sig ut, bara sådär, låter sig själv falla. Jag är inte den flitigaste hopparen, långt ifrån. När jag tycker jag har hoppat intensivt en helg kommer jag hem med kanske 7-8 hopp medan en annan kommer hem med 20. Det kan gå flera helger mellan mina hopp. Som elev tog jag två år på mig och en del har sagt efteråt att de aldrig trodde jag skulle bli klar. Men jag visste, och jag tänkte visa varför med en dikt jag skrev förra året. Dikten skrev jag egentligen utifrån ett gammalt blogginlägg på tidigare blogg. Mina kurskamrater på författarskolan hängde med på allt utom det där med bävern i slutet, vad handlade egentligen det om? Och treringar?

 

Jag vill

Jag vill…
Jo, jag vill vara ensam ibland
Jag vill komma ihåg lite mer
Och glömma lite annat

Jag vill ha en stor vattenkanna i metall och jag vill vattna så vattendropparna lägger sig som pärlor på blombladen.

Jag vill läsa lite mer

Och lite annat

Jag vill springa i skogen, springa och andas och sträcka händerna mot grenarna

Jag vill veta lite mer
Lite mer om nu 
Lite mer om då
Och lite mer om elefanter

Jag vill smälla smällpapper, trampa smällebär, hitta nya ställen och så vill jag kasta vattenmelon från åttonde våningen

Jag vill tågluffa och båtluffa och flygluffa fast helst tågluffa och bara ha en väska

Jag vill ha kanelbullar och mjölk i alla fall tills ikväll eller kanske våfflor?

Jag vill klättra i berg, riva mig på vassa stenar, ha mjölksyra i armarna och känna vinden mot ryggen

Jag vill knyta ihop dina skosnöre
Med hennes
Med hans 
Och med de randiga

Jag vill kunna måla! Jag vill ha ett stort stativ, en tom duk och jag vill kasta färg. Grön,

gul, svart, vit, röd, lite blått men mycket ljustblått och kanske lite silver
Och vill jag kunna busvissla
Jag vill… jo jag vill plocka en maskros och färga din kind gul

Sen vill jag balansera på stockar, hoppa mellan stenar, slänga mig i vågor, rida ett fullblod, kanske ett halvblod, ja något av det

 Jag vill ge mer och ta mer

Jag vill tycka om lite mer… jag vill tycka om duvor och jag vill tycka om min trädgård och jag vill tycka om rotmos… nej, inte rotmos, det vill jag inte

Jag vill ha ett växthus och jag vill plantera tomater, jordgubbar och vindruvor

Jag vill…
Jag vill flyga bäver III, tre systrar, kolla treringar och jag vill dyka ut tillsammans, ut mot den djupa friheten som slår våra kinder.

Alltså,

Jag vill ha sol i mina händer
och regn innanför kragen

Bättre än så kan jag inte förklara såhär en måndagkväll. Men när jag skrev dikten, då var det ett fallskärmshopp jag hade i tankarna.

När vi hällde farfar i sjön

Jag var inte så gammal då, första gången jag satte mina steg i den nya staden. Men jag visste direkt, att där var jag hemma. New york. Tre gånger har jag fått komma dit, kanske blir det en fjärde snart. Men tänkte att jag ska berätta om vårt senaste besök....

 

Mamma tyckte inte om det. Tre döttrar  och en exman påväg till en annan kontinent, tre döttrar och en exman som svurit på att det inte skulle vara något fara, tre döttrar och en exman påväg att utföra en olaglig handling.

På sjön kallades min farfar för the big Swede. Han var en före detta främlingslegionär, en före detta sjöman och en före detta hamnarbetare. Ett tag levde han på sprit, men spriten bytte han så småningom ut. De sista åren levde han på glass, och lakritssås.

    Han föddes i Kristianstad.
    I militären snodde han och en pilotvän ett flygplan. Och om man ska tro farfar var det han som landade det, på skjutfältet i Rinkaby då hans vän plötsligt fått kalla fötter och inte visste hur han skulle göra. För detta fick han en tid i militärburen.
    Han flyttade till staden som sedan skulle livnära hela hans bultande hjärta.
    Hans lägenhet låg på 88:e gatan. Med kyl och frys från ungefär 40:talet och ett rostigt badkar. Med ett köksfönster mot en lufttrumma. 
    Jag älskade den lägenheten. 

Likt ett gigantiskt flipperspel trädde staden fram ur nattens mörker. Guldiga lampor glimmade, gröna, blåa och röda ljus låg under oss och jag sträckte mig mot fönstret för att se bortom vingen.

    I myllret av folk på flygplatsen kom jag ihåg första gången vi anlänt, samma flygplats fast tio år tidigare. Hur Josefin haft rödrunda barnakinder och hur hennes ljusa hår rufsat sig i nacken efter flygresan, hur hon släppte sin väska när hon fick syn på honom, farfar. Hon hade rusat mot honom, hoppat upp i hans famn. Jag kommer ihåg hur han fångade henne, höll henne i sina stadiga armar och tryckte henne mot sig. Jag kommer ihåg den lilla tåren i ögat som inte ville försvinna, hur han inte fick fram något ur rösten utan bara kysste oss alla på kinden.
    Vi tog tunnelbanan in mot staden och när vi tog trapporna upp från tunnelbanestationen slog luften varmt mot våra ansikten. Det var en blandning mellan avgaser, osen från de små korvstånden och suckande ånga från gatubrunnar när tunnelbanevagnar dundrade förbi.

 Jag hade hört staden vakna liv genom fönstret från hostelet. Egentligen hade den nog aldrig hunnit somna. Och när vi klev ut i morgonen var hela staden i rörelse, alla påväg till sitt. Vi tittade oss omkring, det såg ut som utanför farfars lägenhet ungefär, en portvakt som hälsade godmorgon till förbipasserande, en man i ett litet tidningsstånd som ibland vinkade till damen i den lilla blomstershoppen. Det var män i kostymer, det var skolbarn med ryggsäckar, det var inlines-åkare, skateboardåkare, en herr i morgonrock och morgontofflor som rastade sin lilla vovve. Det var New york.

     Vi köpte rosa rosor i den lilla blomstershoppen, sedan gick vi för att möta farfars flickvän eller vad man nu kallar äldre par som inte bor tillsammans men som ändå lever sina liv ihop.

 Den svarta plastväskan vägde mer än vad vi trodde, men det var inte det som var det värsta. Det värsta var att vi inte kunde hitta någon anvisning på hur den skulle öppnas. 

    Vi hade i alla fall hittat en hyfsat folktom plats och det hade inte varit det lättaste. Det var ju trots allt New york och det var en rusig vårförmiddag som alla andra vårförmiddagar i den staden. Men vi hade tagit oss hela vägen fram. Den svarta väskan hade legat skyddad i en påse från G.A.P. Och trots att vi hade åkt på en del båtar och promenerat med väskan i tunnelbanorna hade vi sluppit några säkerhetskontroller.
    Så nu stod vi där, jag, Julia, Josefin, pappa och farfars flickvän och tittade på den svarta väskan, vände på den, muttrade. Hur fan skulle vi göra? Jag vet inte varför, men pappa råkade ha en fickkniv på sig. Vi såg inget annat alternativ än att hugga sönder väskan. Det tog ett tag, pappa högg, såg smått irriterad ut, och när någon passerade förbi låtsades vi bara titta ut över vattnet.
    En sak hade vi inte tänkt på. Vinden. Motvinden. Inte så kraftig men det räckte med en vindpust för att askan skulle komma flygande mot oss. Och tid tog det. Det är ofattbart hur mycket mer askan ser ut att vara när man släpper den lös i vinden än när den ligger komprimerad i en svart väska.

Det var farfar själv som berättat hur han ville ha det. Det var inte många instruktioner, egentligen bara en, och den var han tydlig med. ”Jag vill bli strödd i floden”, hade han sagt. Att det var olagligt, eller att det kanske kunde gå om vi sökte massa tillstånd och grejor hade farfar antagligen bara ruskat på huvudet åt om vi nämnt.

Den sista askan rann sakta ner genom luften ut över vattnet. Vi plockade fram rosorna. 

Det blev ingen kista, inga kyrkklockor och ingen präst som talade. Det blev en sönderhuggen plastlåda, det blev till ljudet av rörelse, bilar som bromsade, gasade, tutade. Vi behövde inget säga, vi behövde bara se de rosa rosorna skulpa på vågorna av Hudson River.

Nu har jag läst och skrivit lyrik igen!

Man blir mer eller mindre tvingad när man går en författarskola. Jag tyckte alltid att läsa dikter kändes lite jobbigt förut. Jag kände att jag inte var tillräckligt smart, för vad menar författaren där? Vad är detta en symbol för? Vad är det som händer?

Ja.. nästan rädd var jag, det är nu det kommer upptäckas att det här med ord, det kan jag egentligen inte, jag vill mer än jag kan. Det kändes pretentiöst att läsa lyrik, krångligt och därför ganska meningslöst.

Jag tror det blev lite förstört i skolan. Nu ska vi analysera den här oerhört begåvade dikten! Nu ska vi tränga ner djupt under skinnet på författaren och se vad han eller hon menar!

Ganska onödigt egentligen. Om vi vill veta exakt vad författaren menar varför ska vi då läsa en dikt? Det är ju när vi läser en text som orden faktiskt får en mening. Vad författaren menar eller vill, om det ens är så att han eller hon vill något, är ganska ointressant.

Med den nya inställningen känns det lättare, jag ska inte analysera.
Jag ska läsa för min skull. Antingen säger dikten mig något, eller inte. Jag behöver inte lägga timmar på att försöka förstå, jag tar till mig det jag vill, kanske bara ett par rader av hela dikten.

Jag kanske uppskattar en dikt för helt plötsligt får jag en känsla över hur det var när man var liten och skolan ringde ut för sista dagen på vårterminen och friheten härjade i kroppen, jag kanske uppskattar en dikt för att jag helt plötsligt minns något, eller börjar fantisera om en plats jag tidigare inte visste jag längtade till.

Ibland kanske inte innehållet säger mig så mycket med orden och rytmen i dikten blir musik och jag kan välja att bara njuta av det istället för att krångla till det med att fylla upp dikten med en innebörd.

Jag kan läsa en dikt för att bli inspirerad och jag kan läsa en dikt som inte säger mig ett skit. Och det är helt okej.

Än så länge har jag inte lät så mycket lyrik. Men jag minns dikten som först greppade mig:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer

20 000 timmar

Det var vad jag fick höra det skulle ta att bli riktigt duktig på någonting. Vad det än var så behövde man 20 000 timmar. Jag antar att det bara är till att skriva på. Har nyss läst böckerna Den store Gatsby och Antigone. Utifrån det fick vi en uppgift i skolan, skriva en kortare text med riktigt bra början och slut.

Okej.

Det var hårda bud. Men jag försöker. Jag tar egna upplevelser som inspiration till den texten, eftersom jag känner mig lite fantasitrött för tillfället. Jag skriver om när vi åkte till New york och spred farfars aska i sjön.

Fast, jag ändrar en del, spär på en del grejor, gör livet lite mer spännande. Det Är kul!

Varför alltid smultron?

Det växte massvis med röda bär på tomten i Åhus. Mormor och morfars tomt. Den som inte var en perfekt kvadrat med grönt gräs utan mer som en knippe skog fast lite glesare mellan träden. Det luktade till och med smultron de varma julidagar vi klev ur bilen för att hälsa på. Eller när det regnade. Då luktade de nog som mest, smultronen.

Vi brukade gå ut i skogen bakom huset med små plastlådor vi fick av mormor. Julia plockade snabbast, eller mamma när hon också var med.

Ibland plockade vi på strå och la ett på mormors plats och ett på morfars inne på bordet i lusttältet som alltid sattes upp på sommaren. Ja, ett tält som hade formen av ett lusthus alltså.

Oftast sprang vi barfota, mamma sa att det var bra för fötterna. När det var fika så hoade mormor, hoho, hoho! Eller så ringde hon i kobjällran.

Ett stor plastlåda smultron frös vi in, plockade fram på julafton då den hela lilla släkten åt smultrontårta till kaffet.

Det där med smultron... det får mig att tänka på allt fint. På lediga ljusa kvällar, på solvärmda fötter, på tallkottar, gungan mellan träden, på mormors runda äppelkinder, morfars knappande på tangentbordet, på regn som hinkvis föll över våra kroppar, som föll så plötsligt att fågelbadet svämmade över. På mina systrar. på pappa som alltid gick i jeans och mamma som satte upp sitt hår med en pensel.

I sommarstugan i Åhus, där min mormor och morfar valde att leva åren runt hade allting sitt tempo. Som att världen blev lite långsammare, lite mer stillsam och lite mer tyst. Kanske inte tyst direkt, det var ljud hela tiden, från ekorren som klättrade, hackspetten, vinden, mormors visslande från köket, Julia som cyklade runt huset, grannarna som en  bit bort fikade i trädgården. Det blev en ljudande tystnad, en sjungande tystnad, en tystnad man lätt somnade till när man la sig på en filt i solen.

Jag har tatuerat in en smultronranka över ryggen och ner mot höften. För när jag ser ett smultron, bladen, den vita blomman, eller när jag smakar det röda bäret, då är det stugan i Åhus jag ser och smakar.

Det finns vita smultron. Vita, vilda smultron.