Fått skriva lite zombie

Vi har haft fantastik i skolan. Alltså fantasy eller science fiction och allt annat som är lite onaturligt. Har aldrig skrivit något sådant så jag tog då chansen att skriva ett första kapitel av en zombiebok. kul att skriva när man känner att man inte har så mycket krav på sig. Tänkte dela av mig av min text här.

Vi var bara barn då.

    Det var den sextonde oktober, jag är väldigt säker på det för jag minns att jag tänkte det var exakt en månad tills mamma skulle komma hem. Och jag minns att det var en torsdag för jag passade Jonathan medan pappa var iväg på bowling så som han brukade om torsdagskvällarna.

    Jag tror det var ungefär fyra år sedan. Exakt hur lång tid det har gått kan ingen säga, eller det råder otalade meningar om det i alla fall. Igår träffade jag en tjej som hållit sig långt norrut ända tills nu. Hon var övertygad om att det gått tio år. Men så såg hon också ut som en av dem. Ett öga saknade hon och ett djupt ärr delade hennes ansikte i två delar. Jag tror inte hon klippt sig på fyra år heller, inte ens tvättat det mörka håret för hela hon luktade ruttet död. Men någonstans där innanför bröstkorgen visste jag att hennes röda lilla hjärta ansträngde sig för att bulta för fullt. Jag kände nästan för att fråga om hon vill stanna över men gjorde aldrig det, det brukar bara sluta besvärligt. Inte ens hon själv frågade. Efter vårt möte fortsatte hon bara vandra planlöst runt staden.

    Vi var bara barn då.

    Det var torsdagen den sextonde oktober 2014 och jag tror det var fyra år sedan. Allt var så annorlunda, det är knappt man tror att det faktiskt fanns en värld så som den fanns då. Ibland tror jag att en vänlig kraft fyllt allas våra huvud med vackra osanningar. Bara för att vi ska ha något att sträva efter. Bara för att vi inte ska ge upp, lägga oss på gatan och låta våra kroppar frysa ihjäl. Ibland känns det som att vi bara är kroppar.

    Men sen tänker jag att jag minns en del saker för bra för att de aldrig skulle ha hänt på riktigt. Jag minns min mammas parfym, att den inte luktade starkt men när hon tog upp mig famnen och jag pressade huvudet in mot hennes mjuka armar så kände jag den. Jag minns vår katt som brukade skrika när han inte fick komma in i mitt rum om nätterna. Jag minns Jonathan sitta och jollra i sin barnstol, den som var målad ljusblå med vita moln, jag minns att vi skrattade åt honom, jag mamma och pappa. Jag minns att pappa brukade få springa till bussen. Och jag minns Klara. Hennes händer var så knubbiga och varma när vi var små och skulle stå på led i skolan. Och när vi blev äldre var det hon och jag som satte oss i dungen för att dricka starksprit och tända en cigg. Vackra klara. Jag minns henne alldeles för klart för att det inte skulle vara sant. Jag minns hennes aning till grop i hakan, att den blev något tydligare när hon log.

    Ja allt var annorlunda då, den dagen för fyra år sedan.

    Jag läste en bok för Jonathan om alla världens djur. Det var hans favoritbok och han pekade på de olika djuren och med nappen i munnen försökte han uttala djurens namn. Jag hade svårt att koncentrera mig för det var så mycket ljud från gatan. Vi bodde mitt i en mellanstor stad och det brukade låta. Men syrenerna från polis och ambulans verkade inte vilja tystna. En stor olycka tänkte jag och så fort Jonathan somnat skulle jag gå in på någon av nyhetstidningarnas hemsida för att se om det stod något. Men jag måste somnat jag också för jag vaknade med Jonathans napp nära mitt ansikte, hans lilla arm utsträckt över mitt bröst och han andades varmt över min haka. Jag tittade på min mobil, tolv missade samtal från pappa. Och klockan var över elva på kvällen. Det slog mig hur mycket tystare det var ute. Konstigt bara att pappa inte väckt mig, tänkte jag och puttade försiktigt Jonathan bort från mig. Jag la täcket över honom innan jag fortsatte ner i köket och tv-rummet. Pappa var inte där och hans kaffekopp stod orörd på köksbordet, så som han lämnat den i morse. Jag kände en oro komma krypande över mig, skyndade mig bort till hans sovrumsdörr. Den stod på glänt. Försiktigt öppnade jag upp den. Det var så mörkt att jag inte kunde urskilja om han låg där i sin säng eller inte så jag stod mig tyst för att höra. Visst va det någon som andades?  Oron släppte taget om min kropp och jag var precis på väg att stänga till dörren när jag såg pappas sko ligga alldeles framför mig. Varför hade han gått in med skor i sovrummet? Jag tog upp den, tittade efter den andra men såg inte den. Så fortsatte jag ut i hallen men hann inte gå så långt förrän jag kände hur något rann längs armen, något ljummet… Jag tittade ner och jag tror nästan jag släppte skon innan paniken slog mig i magen. Blod. Tjockt med rött blod som nu rann över mattan. Jag vände om och jag vet att jag skrek, att jag hörde mig själv skrika och att jag nästan blev lite förvånad över det. Så fort jag kunde sprang jag tillbaka till pappas sovrum och ryckte upp dörren. Fram till sängen. Han sov. Jag lös med mobilen över honom och såg hur röda fläckar letat sig igenom det vita täcket. Jag drog bort det från hans kropp. På den tiden hade jag aldrig kunnat tro att det fanns så mycket blod i en människas kropp. Nu vet jag bättre. Men synen av det röda lakanet fick mig att famla bakåt, det är konstigt hur jag precis minns att jag slog i huvudet i pappas skrivbord. Jag satte mig ner på golvet med armarna runt mig. Jag vet inte varför jag i det ögonblicket inte kastade mig över telefonen för att ringa efter hjälp, eller varför jag inte försökte se vad som var fel på pappa. Jag satt bara där, nästan förlamad och lyssnade till hans andetag. Djupa andetag, som om allting var bra.

    Jag vet inte hur länge jag satt där, det kändes nog längre än det var, kanske tog det bara några minuter. Sen hörde jag hur han började röra på sig. Jag tror jag tittade upp, egentligen vågade jag inte men jag tror jag gjorde det ändå. Han satte sig upp.

    ”Pappa…”, sa jag. Han svarade inte utan sträckte bara på sig, drog armarna över huvudet och knäckte lite med fingrarna.

    ”Pappa?” sa jag igen. Han tittade på mig. ”Pappa vad har hänt?” Jag reste mig sakta upp, det var så svårt att se i mörkret, jag såg mest bara konturen av honom. Strömbrytaren till taklampan satt vid dörren. Jag backade mot den. Pappa satt still. ”Pappa?” sa jag tyst igen.

Rörelsen kom så hastigt att jag ryckte till. Han kastade sig mot mig, jag tände lampan och hans ögon lös röda i rummet. Som om jag befann mig i någon annans kropp kändes det. Jag sprang, nästan utan att tänka sprang jag och det blev mitt rum som snabbast gick att springa in i. Jag smällde igen dörren, höll emot den med ena handen samtidigt som jag låste med den andra.

    Vad tyst det var.

    Jag tittade mot dörren, väntade på att han skulle börja rycka i den. Först då kände jag hur mina ben skakade, det var till och med så jag kunde höra dem. Men annars tyst. Var va han? Jag ville fly. Fönstret tänkte jag. Skyndade mig fram och haspade upp.

    Ett högt skrik. Jonathan!

    Jag vände, slet upp min dörr. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Hur lustigt det var att rädslan bara försvann. På en halv sekund slutade jag skaka, det var som om någon slags urkraft växte sig stark i mitt blod. Jag sprang ut i köket, greppade den största kniven jag kunde hitta och fortsatte mot Jonathans rum. Han skrik fick mitt hjärta att pumpa ännu fortare. Jag öppnade dörren. För en kort kort stund tänkte jag att jag måste vara sinnessjuk, jag måste ha inbillat mig. För en kort sekund såg det ut som att pappa gungade Jonathan i sin famn. Men sedan såg jag hur hans tummar hårt tryckte in i det vita barnaskinnet. Hur han luktade Jonathan i nacken.

    ”Pappa! Släpp honom!” pappa tittade på mig. Och jag tror faktiskt han var ledsen. Jag vill tro det i alla fall. Jag undrar om det inte var en röd tår som blänkte på hans kind. Men så vände han bort blicken från mig, tryckte ner Jonathan så hårt i sängen att han knappt kunde skrika och med ett vrål lutade han sig över honom. Sen minns jag inte riktigt. Men plötsligt satt kniven i pappas rygg, han skrek. Och jag ryckte till mig Jonathan. Vi lämnade lägenheten, sprang ut på gatan.

    Ute blåste det, en läskburk rullade runt i vinden. Annars var det oroväckande stillsamt. Vart var alla? Varför var alla lägenheter släckta? Bara skyltfönsterna lös. Jag gick mot stadens centrum med Jonathan i min famn. Han grät fortfarande och jag försökte prata mjukt åt honom men hörde hur min röst knappt orkade ut. Mammas syster bodde inte långt från ett av torgen. Porten var stängd så jag ringde på porttelefonen. Inget svar. Jag ringde igen. Och igen. Och fast jag förstod att hon inte skulle svara fortsatte jag att ringa. Jag kände hur min hals klumpade sig och hur tårarna började rinna över mina kinder. Då, hörde jag en viskande röst från den rasslande porttelefonen.

    ”Ja…?”

    ”Det är jag”, fick jag fram. ”Det är jag, släpp in mig! Jag har Jonathan med mig.”

    ”Sofie? Är det du?” viskade rösten.

    ”Ja, det har hänt… pappa, pappa är helt…”

    ”Sofie, jag kan inte öppna skynda dig härifrån. De står i vår trappa, skynda dig!”

    ”Va?”

    ”De går neråt nu, spring Sofia!”

    ”Nej öppna!”

    Dörren öppnades, en kvinna med lika röda ögon som pappa och med ett stort sår i halsen öppnade porten. Vi stod båda stilla tills det att jag vände och sprang, då sprang hon efter, hon sträckte armarna efter mig och när hon var som närmast snuddade hon med sina händer vid mitt hår. Jag var på väg att ta åt höger, jag vet inte varför jag bara sprang. Men jag såg en ung kille komma springande mot mig.

    ”Vänd!” Ropade han. ”De kommer hur många som helst, spring åt skogen!” Vi sprang tillsammans. Jag strax bakom honom tills jag började hamna efter. Då vände han sig mot sig, sträckte sig efter Jonathan. Min första reflex var att dra honom till mig men den unga killen bara tittade på mig och tog honom sedan i sina händer.

    ”Vi måste skynda oss.”

    Det var nog kallt ute tror jag. Jag kände inte det men Jonathan skrek och tystnade inte förrän jag tog av min kofta och virade runt honom. Den unga killen la honom sedan över sin axel och vi fortsatte att springa. Det var som om benen inte brydde sig om blodsmaken i munnen eller hur bröstet jobbade för att ens hinna andas. De gick av sig själva. Jag tänkte att skogen var säkrast. Det var mörkt.

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.” Eller kanske inte.

Citaten nedan har jag antingen läst på facebook eller hemma hos folk:

”Lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem.”

”Allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort. Vill du ha ett annat resultat – gör andra val.”

”Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen”

”Det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.”

”Every day is a new beginning, take a deep breath and start again.”

Vad är det folk håller på med när de länkar citat som dessa på sina facebooksidor, eller till och med skriver dem på väggar med snirkliga bokstäver? Vad vill man säga? Själv förstår jag inte. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli uppmuntrad. Det blir inte jag i alla fall.

Jag läser de som en uppmaning. Gör såhär så blir allt bra! Det är som att man själv hade makten att göra allt bra. Men ofta är det kanske då, när vi står maktlösa inför något som allt känns skit. När man blir orättvist behandlad, när man inte ens blir behandlad, när någon vill skada en fast man gör rätt för sig, eller när man helt enkelt är för trött för att göra något över huvudtaget. Alla de människor blir utsorterade av citat som ovan.

Jag menar inte att man inte har ansvar för sig själv, för det har man ju. Jag är kanske till och med väldigt naiv som tror att människor kan ändra sig, vända på sina liv, att saker och ting blir bättre, att elaka och själviska personer någon gång kommer att upptäcka att de är just elaka och själviska. Och jag tror att vi kanske ibland behöver hjälp av varandra för att klara det.

Men jag menar att det är en simpel världsbild tro att med rätt inställning löser sig allt. För när hade man tänkt att de där citaten skulle bli applicerbara?

Jaså, du har förlorat jobbet du slitit på 40 år. Men då har du ju faktiskt bara dig själv att skylla du aldrig tänkt på att allt i ditt liv är ett resultat av de val du gjort, vill du ha ett ett annat resultat – gör andra val. Det ordnar sig ska du se

Jaha, du har fått cancer. 30 procent chans att överleva säger du? Men du tänk då såhär, det viktiga är inte hur du har det, det är hur du tar det.

Ojdå, blev du överfallen och fick byxorna nedslitna av den där äckliga gubben på väg hem från krogen? Du, imorgon är en ny dag, ta ett djupt andetag och börja om.

Men oj så den här byn ser ut. Skitigt. Och vad undernärda barnen barnen är. Och sjuka. Ja, tur är det väl då att lycka är inte frånvaro av problem, det är förmågan att kunna hantera dem. Det löser sig säkert för de där små liven.

Citatet med klockan är så dåligt att jag inte ens kan göra mig lustig över det.

Så nej, dåliga citat kan aldrig bli allmängiltiga. Kanske är det bara jag som blir överdramatisk var gång jag hör eller läser citat som ovan. Kanske har jag bara en svart livssyn. Fast jag tror inte det är så. Jag brukar tänka att det kommer att ordna sig och att saker och ting tillslut går bra. Men samtidigt vet jag att livet är brutalt orättvist. Det bara är så och ibland finns det inte ens något att göra år det. Att hänga upp ett citat på väggen av den klass jag citerat skulle jag känna vara detsamma som att ignorera de som har det tufft.

Jag läste en dålig artikel i en tidning med små intervjuer om vad man skulle göra om man fick reda på att man har ett år kvar att leva. En ung tjej svarade ungefär såhär: Åh jag tar livet med en klackspark, jag hade passat på och bara njutit, lärt mig surfa och bara rest runt. Det första jag tänkte var att - vad skönt det måste vara att vara så dum på riktigt.

Jag vet inte om det är samma typ av människor som älskar snirkliga citat som kanske också tror på det här med livscoach. Att man ens betalar för något sådant? Känner att jag hade kunnat spåra ur och skriva hur mycket som helst om det ämnet för vad ska en livscoach göra? Kanske kan de säga till en tjockis att röra lite mer på sig. Men hur ska de coacha någon som lever i ett land under krig och förtryck? Hur ska de kunna coacha dem som är dödligt sjuka och bara har en enda önskan och det är att bli frisk? Hur ska de få oss att acceptera att folk vi älskar gått ifrån oss? Visst finns det säkert metoder som gör att vi kan hantera jobbiga saker bättre. Men till sådant finns det ju psykologer. Nej livscoach och snirkliga citat, vad är det jag inte förstår?

Klockan är snart fyra på morgonen och jag inser när jag läser mitt inlägg att jag låter väldigt bitter. Det är jag inte. Men kanske bäst att jag går och lägger mig istället då för att inte mala vidare.

En kort historia om en vanlig morgon för oss med diagnosen ordningshandikapp

Jag tänkte först att jag skulle skriva om en hel dag men insåg snart att det skulle bli alldeles för långt. Fick därför nöja mig med att beskriva en typisk morgon för oss som har aningen svårt för det där med ordning och reda.

Faktiskt vaknar jag av mig själv i tid. Det brukar jag göra. Det är inte det som är problemet.

Men jag kommer ihåg en novell jag skrev på gymnasiet där jag beskrev tiden som en deg med skitmycket jäst i. Lägger jag degen i en liten bunke så fyller den ut bunken. Lägger jag degen i en större bunke så fyller den ut den också. Alltså i hur mycket i tid jag än går upp så är det alltid sprickande kaos innan jag hinner iväg ändå.

Det börjar ändå hyfsat med att jag hittar mina jobbkläder där jag tror att de ska ligga, i fåtöljen under lakanen. Sen var det handduk och vattengympakläder. Vattengympakläder var tydligen värre, shortsen kan jag inte hitta. Lyfter på alla mina klädhögar i garderoben men bestämmer mig ganska snabbt för att ta de långa tightsen istället för jag orkar inte stressa rundor och leta efter grejor den här morgonen. Jag trycker ner alla kläder i min lilla ryggsäck, den som egentligen är lite för liten men eftersom den andra har varit försvunnen nu någon vecka får den duga.

Kommer på det där med lunch. Jag kommer att vara på jobbet så tidigt att affärerna på vägen kommer att ha stängt. Jag öppnar först skafferiet och sedan kylskåpet. Nej, inget lunchaktigt, inte så mycket ätbart överhuvudtaget faktiskt. Hittar dock en banan på bordet. Det får duga tänker jag och öppnar väskan en gång till för att inse att bananen inte får plats. Kanske om jag pressar ordentligt. Men så kommer jag att tänka på alla skolböcker man hade när man gick i typ fyran som blev bananmosade och hur jobbigt det kändes att lägga upp den där matteboken bredvid mina klasskompisars välinslagna böcker i rosa glanspapper. Jag väljer att stoppa ner bananen i en ica-påse istället. Då inser jag att ska jag ändå bära med mig en stor påse med en banan kan jag ju lika gärna slänga ner något mer som mjölken. Mjölk och banan, det kan man nog klara sig på. Mjölk är ju ungefär som riktig mat. Det stod det på paketet någon gång för flera år sedan.

Ganska nöjd med att vara klar någon minut före i tidsschemat tar jag på mig skor som faktiskt båda står på dörrmattan, jackan har jag hängt väl synligt på stolen och i jackfickan ligger mitt tågkort. Kanske borde jag redan här börja ana oråd för det är sällan allting faller sig på plats bara sådär. Jag tittar på telefonen igen, jo nu är det perfekt att gå för går jag nu så hinner jag gå i behaglig takt och jag kommer ändå vara på stationen två minuter före det att tåget lämnar perrongen. Perfekt. Men! Nycklarna! Varihelvete… Jag tittar över alla ytor som diskbänk och fönsterkarmar. Kollar i jackfickan, i väskans ytterfack, badrumsgolvet, sängen, tvättkorgen, byxfickorna på de byxor som ligger i tvättkorgen, hittar min cykelnyckel i en av fickorna men inte min nyckelknippa, kollar i väskans mellanfack, inser att jag måste riva ut allt ur väskans stora fack, slänger ut mina jobbkläder, nej inga nycklar. Fan. Fan fan fan. Jag har ingen aning. Jag tar samma varv en gång till. Diskbänk, fönsterkarmar, vänta… det ligger ju en tröja på diskbänken. Jag lyfter på tröjan och hittar mina nycklar.

Då så. Jag slänger ner och trycker ner alla mina grejor i väskan igen. Skyndar mig ut och stänger igen dörren kanske lite onödigt hårt. Låser. Känner över mina fickor för att ta upp telefonen, undrar vad klockan kan vara, antagligen kommer jag att få sprin… men, telefonen? Den höll jag ju i handen precis.

River upp dörren och hinner faktiskt dra slutsatsen att det bästa jag kan göra med nycklarna är att låta de sitta kvar för att undvika slarva bort dem medan jag letar efter telefonen. Det är nu jag blir som argast på mig själv. När jag springer och letar eter en pryl jag höll i handen för bara någon minut sen. Jag funderar på att gå in på facebook för att be någon ringa till den men kommer på att den är ljudlös för jag orkade aldrig ändra den efter gårdagens sista lektion. Lat är jag med. Fan. Fast där ligger den ju, på dörrmattan. Skönt. Kollar tiden och inser att jag nog får cykla. Cykelnyckeln ja… Den såg jag ju precis. Just det gårdagens byxor! 

Nähä, inte där längre. 

Men jag har ju en reservnyckel någonstans… Nu känner jag lite för att sätta mig ner på sängen och gråta en stund men tyvärr har jag inte tid att tycka synd om mig själv. Det knackar på dörren. Det är grannen.

-            - Hej, säger hon.

-            - Hej, säger jag.

-            -Du har glömt dina nycklar i dörren, säger hon. Jag känner mig lite förödmjukad att hon inte förstår mitt genidrag med att hålla nycklarna på plats. Dörren stod väl ändå på lite glänt också. Eller det gjorde den kanske inte…

-           -Oj, tack så mycket, säger jag ändå för att få allt överstökat så fort som möjligt.

Tittar på nyckelknippa, åh! Där har ju jag hängt resercykelvnyckeln. Eller nej reservnyckeln måste ju ha varit nyckeln jag hittade i byxfickorna och som nu är borta. Skitsamma.

Tillslut är jag ute ur lägenheten. Jag har ytterligare en gång kollat igenom att jag har de viktigaste sakerna med mig. Tågkort, mobil och nycklar. Jag hänger min ica-påse med banan och mjölk på styret och trampar iväg. Ganska så snabbt cyklar jag och känner mig ändå ganska lugn att hinna med tåget. När jag kommer till korsningen tittar jag bak och inser att det är fritt. Jag svänger.

Det första jag hör är ljudet av något som slår mot ekrarna, sedan känner jag hur cykeln snabbt bromsar in sig själv. Den vita mjölken rinner över vägen. Bananen är helt mosad och påsen sönder. Mitt ena byxben har blivit vått. Jaja, det där med lunch får jag lösa senare tänker jag och cyklar fram till närmsta papperskorg.

En kväll med Emil Jensen

När man själv inte kommer på så mycket värt att skriva, så är det väldigt så underbart att det finns andra som faktiskt har gjort det, skrivit saker som är värda att läsa alltså. Att läsa andra, eller i fallen här nedan höra andra,  är nog det bästa man kan göra för att sedan skriva själv. Så idag har jag har med gott samvete youtubat runt på Emil Jensen istället för att ta tag i egna skrivuppgifter. Tre av mina favorittexter har jag länkat till. Kanske inte de mest lyriska. En del av hans texter är så musikaliskt gjorda att man ibland glömmer bort att höra vad han egentligen säger för man liksom bara flyter med.

En text som heter "fånga inte dagen" måste man ju bara älska.




Meningen

Konspiration

Fånga inte dagen