Jag tänkte först att jag skulle skriva om en hel dag men
insåg snart att det skulle bli alldeles för långt. Fick därför nöja mig med att
beskriva en typisk morgon för oss som har aningen svårt för det där med ordning
och reda.
Faktiskt vaknar jag av mig själv i tid. Det brukar jag göra.
Det är inte det som är problemet.
Men jag kommer ihåg en novell jag skrev på gymnasiet där jag
beskrev tiden som en deg med skitmycket jäst i. Lägger jag degen i en liten bunke så
fyller den ut bunken. Lägger jag degen i en större bunke så fyller den ut den
också. Alltså i hur mycket i tid jag än går upp så är det alltid sprickande kaos
innan jag hinner iväg ändå.
Det börjar ändå hyfsat med att jag hittar mina jobbkläder
där jag tror att de ska ligga, i fåtöljen under lakanen. Sen var det handduk
och vattengympakläder. Vattengympakläder var tydligen värre, shortsen kan jag
inte hitta. Lyfter på alla mina klädhögar i garderoben men bestämmer mig ganska
snabbt för att ta de långa tightsen istället för jag orkar inte stressa rundor
och leta efter grejor den här morgonen. Jag trycker ner alla kläder i min lilla
ryggsäck, den som egentligen är lite för liten men eftersom den andra har varit
försvunnen nu någon vecka får den duga.
Kommer på det där med lunch. Jag kommer att vara på jobbet så
tidigt att affärerna på vägen kommer att ha stängt. Jag öppnar först skafferiet
och sedan kylskåpet. Nej, inget lunchaktigt, inte så mycket ätbart överhuvudtaget faktiskt. Hittar dock en banan på bordet. Det får duga tänker jag
och öppnar väskan en gång till för att inse att bananen inte får plats. Kanske
om jag pressar ordentligt. Men så kommer jag att tänka på alla skolböcker man
hade när man gick i typ fyran som blev bananmosade och hur jobbigt det kändes
att lägga upp den där matteboken bredvid mina klasskompisars välinslagna böcker
i rosa glanspapper. Jag väljer att stoppa ner bananen i en ica-påse istället.
Då inser jag att ska jag ändå bära med mig en stor påse med en banan kan jag ju
lika gärna slänga ner något mer som mjölken. Mjölk och banan, det kan man nog
klara sig på. Mjölk är ju ungefär som riktig mat. Det stod det på paketet någon
gång för flera år sedan.
Ganska nöjd med att vara klar någon minut före i tidsschemat
tar jag på mig skor som faktiskt båda står på dörrmattan, jackan har jag hängt
väl synligt på stolen och i jackfickan ligger mitt tågkort. Kanske borde jag
redan här börja ana oråd för det är sällan allting faller sig på plats
bara sådär. Jag tittar på telefonen igen, jo nu är det perfekt att gå för går jag
nu så hinner jag gå i behaglig takt och jag kommer ändå vara på stationen två
minuter före det att tåget lämnar perrongen. Perfekt. Men! Nycklarna! Varihelvete…
Jag tittar över alla ytor som diskbänk och fönsterkarmar. Kollar i jackfickan,
i väskans ytterfack, badrumsgolvet, sängen, tvättkorgen, byxfickorna på de
byxor som ligger i tvättkorgen, hittar min cykelnyckel i en av fickorna men
inte min nyckelknippa, kollar i väskans mellanfack, inser att jag måste riva ut
allt ur väskans stora fack, slänger ut mina jobbkläder, nej inga nycklar. Fan. Fan
fan fan. Jag har ingen aning. Jag tar samma varv en gång till. Diskbänk,
fönsterkarmar, vänta… det ligger ju en tröja på diskbänken. Jag lyfter på
tröjan och hittar mina nycklar.
Då så. Jag slänger ner och trycker ner alla mina grejor i
väskan igen. Skyndar mig ut och stänger igen dörren kanske lite onödigt hårt.
Låser. Känner över mina fickor för att ta upp telefonen, undrar vad klockan kan
vara, antagligen kommer jag att få sprin… men, telefonen? Den höll jag ju i
handen precis.
River upp dörren och hinner faktiskt dra slutsatsen att det
bästa jag kan göra med nycklarna är att låta de sitta kvar för att undvika
slarva bort dem medan jag letar efter telefonen. Det är nu jag blir som argast
på mig själv. När jag springer och letar eter en pryl jag höll i handen för
bara någon minut sen. Jag funderar på att gå in på facebook för att be någon
ringa till den men kommer på att den är ljudlös för jag orkade aldrig ändra den
efter gårdagens sista lektion. Lat är jag med. Fan. Fast där ligger den ju, på
dörrmattan. Skönt. Kollar tiden och inser att jag nog får cykla. Cykelnyckeln
ja… Den såg jag ju precis. Just det gårdagens byxor!
Nähä, inte där längre.
Men
jag har ju en reservnyckel någonstans… Nu känner jag lite för att sätta mig ner
på sängen och gråta en stund men tyvärr har jag inte tid att tycka synd om mig själv.
Det knackar på dörren. Det är grannen.
- - Hej, säger hon.
- - Hej, säger jag.
- -Du har glömt dina nycklar i dörren, säger hon. Jag känner mig lite förödmjukad att hon inte förstår mitt genidrag med att hålla nycklarna på plats. Dörren stod väl ändå på lite
glänt också. Eller det gjorde den kanske inte…
- -Oj, tack så mycket, säger jag ändå för att få allt
överstökat så fort som möjligt.
Tittar på nyckelknippa, åh! Där har ju jag hängt
resercykelvnyckeln. Eller nej reservnyckeln måste ju ha varit nyckeln jag hittade i
byxfickorna och som nu är borta. Skitsamma.
Tillslut är jag ute ur lägenheten. Jag har ytterligare en
gång kollat igenom att jag har de viktigaste sakerna med mig. Tågkort, mobil
och nycklar. Jag hänger min ica-påse med banan och mjölk på styret och trampar
iväg. Ganska så snabbt cyklar jag och känner mig ändå ganska lugn att hinna med
tåget. När jag kommer till korsningen tittar jag bak och inser att det är
fritt. Jag svänger.
Det första jag hör är ljudet av något som slår mot ekrarna,
sedan känner jag hur cykeln snabbt bromsar in sig själv. Den vita mjölken
rinner över vägen. Bananen är helt mosad och påsen sönder. Mitt ena byxben har
blivit vått. Jaja, det där med lunch får jag lösa senare tänker jag och cyklar
fram till närmsta papperskorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar