Årsförsta gjort!

Det var… hm, ja hur beskriver man det, när man slänger sig ut, bara sådär, låter sig själv falla. Jag är inte den flitigaste hopparen, långt ifrån. När jag tycker jag har hoppat intensivt en helg kommer jag hem med kanske 7-8 hopp medan en annan kommer hem med 20. Det kan gå flera helger mellan mina hopp. Som elev tog jag två år på mig och en del har sagt efteråt att de aldrig trodde jag skulle bli klar. Men jag visste, och jag tänkte visa varför med en dikt jag skrev förra året. Dikten skrev jag egentligen utifrån ett gammalt blogginlägg på tidigare blogg. Mina kurskamrater på författarskolan hängde med på allt utom det där med bävern i slutet, vad handlade egentligen det om? Och treringar?

 

Jag vill

Jag vill…
Jo, jag vill vara ensam ibland
Jag vill komma ihåg lite mer
Och glömma lite annat

Jag vill ha en stor vattenkanna i metall och jag vill vattna så vattendropparna lägger sig som pärlor på blombladen.

Jag vill läsa lite mer

Och lite annat

Jag vill springa i skogen, springa och andas och sträcka händerna mot grenarna

Jag vill veta lite mer
Lite mer om nu 
Lite mer om då
Och lite mer om elefanter

Jag vill smälla smällpapper, trampa smällebär, hitta nya ställen och så vill jag kasta vattenmelon från åttonde våningen

Jag vill tågluffa och båtluffa och flygluffa fast helst tågluffa och bara ha en väska

Jag vill ha kanelbullar och mjölk i alla fall tills ikväll eller kanske våfflor?

Jag vill klättra i berg, riva mig på vassa stenar, ha mjölksyra i armarna och känna vinden mot ryggen

Jag vill knyta ihop dina skosnöre
Med hennes
Med hans 
Och med de randiga

Jag vill kunna måla! Jag vill ha ett stort stativ, en tom duk och jag vill kasta färg. Grön,

gul, svart, vit, röd, lite blått men mycket ljustblått och kanske lite silver
Och vill jag kunna busvissla
Jag vill… jo jag vill plocka en maskros och färga din kind gul

Sen vill jag balansera på stockar, hoppa mellan stenar, slänga mig i vågor, rida ett fullblod, kanske ett halvblod, ja något av det

 Jag vill ge mer och ta mer

Jag vill tycka om lite mer… jag vill tycka om duvor och jag vill tycka om min trädgård och jag vill tycka om rotmos… nej, inte rotmos, det vill jag inte

Jag vill ha ett växthus och jag vill plantera tomater, jordgubbar och vindruvor

Jag vill…
Jag vill flyga bäver III, tre systrar, kolla treringar och jag vill dyka ut tillsammans, ut mot den djupa friheten som slår våra kinder.

Alltså,

Jag vill ha sol i mina händer
och regn innanför kragen

Bättre än så kan jag inte förklara såhär en måndagkväll. Men när jag skrev dikten, då var det ett fallskärmshopp jag hade i tankarna.

När vi hällde farfar i sjön

Jag var inte så gammal då, första gången jag satte mina steg i den nya staden. Men jag visste direkt, att där var jag hemma. New york. Tre gånger har jag fått komma dit, kanske blir det en fjärde snart. Men tänkte att jag ska berätta om vårt senaste besök....

 

Mamma tyckte inte om det. Tre döttrar  och en exman påväg till en annan kontinent, tre döttrar och en exman som svurit på att det inte skulle vara något fara, tre döttrar och en exman påväg att utföra en olaglig handling.

På sjön kallades min farfar för the big Swede. Han var en före detta främlingslegionär, en före detta sjöman och en före detta hamnarbetare. Ett tag levde han på sprit, men spriten bytte han så småningom ut. De sista åren levde han på glass, och lakritssås.

    Han föddes i Kristianstad.
    I militären snodde han och en pilotvän ett flygplan. Och om man ska tro farfar var det han som landade det, på skjutfältet i Rinkaby då hans vän plötsligt fått kalla fötter och inte visste hur han skulle göra. För detta fick han en tid i militärburen.
    Han flyttade till staden som sedan skulle livnära hela hans bultande hjärta.
    Hans lägenhet låg på 88:e gatan. Med kyl och frys från ungefär 40:talet och ett rostigt badkar. Med ett köksfönster mot en lufttrumma. 
    Jag älskade den lägenheten. 

Likt ett gigantiskt flipperspel trädde staden fram ur nattens mörker. Guldiga lampor glimmade, gröna, blåa och röda ljus låg under oss och jag sträckte mig mot fönstret för att se bortom vingen.

    I myllret av folk på flygplatsen kom jag ihåg första gången vi anlänt, samma flygplats fast tio år tidigare. Hur Josefin haft rödrunda barnakinder och hur hennes ljusa hår rufsat sig i nacken efter flygresan, hur hon släppte sin väska när hon fick syn på honom, farfar. Hon hade rusat mot honom, hoppat upp i hans famn. Jag kommer ihåg hur han fångade henne, höll henne i sina stadiga armar och tryckte henne mot sig. Jag kommer ihåg den lilla tåren i ögat som inte ville försvinna, hur han inte fick fram något ur rösten utan bara kysste oss alla på kinden.
    Vi tog tunnelbanan in mot staden och när vi tog trapporna upp från tunnelbanestationen slog luften varmt mot våra ansikten. Det var en blandning mellan avgaser, osen från de små korvstånden och suckande ånga från gatubrunnar när tunnelbanevagnar dundrade förbi.

 Jag hade hört staden vakna liv genom fönstret från hostelet. Egentligen hade den nog aldrig hunnit somna. Och när vi klev ut i morgonen var hela staden i rörelse, alla påväg till sitt. Vi tittade oss omkring, det såg ut som utanför farfars lägenhet ungefär, en portvakt som hälsade godmorgon till förbipasserande, en man i ett litet tidningsstånd som ibland vinkade till damen i den lilla blomstershoppen. Det var män i kostymer, det var skolbarn med ryggsäckar, det var inlines-åkare, skateboardåkare, en herr i morgonrock och morgontofflor som rastade sin lilla vovve. Det var New york.

     Vi köpte rosa rosor i den lilla blomstershoppen, sedan gick vi för att möta farfars flickvän eller vad man nu kallar äldre par som inte bor tillsammans men som ändå lever sina liv ihop.

 Den svarta plastväskan vägde mer än vad vi trodde, men det var inte det som var det värsta. Det värsta var att vi inte kunde hitta någon anvisning på hur den skulle öppnas. 

    Vi hade i alla fall hittat en hyfsat folktom plats och det hade inte varit det lättaste. Det var ju trots allt New york och det var en rusig vårförmiddag som alla andra vårförmiddagar i den staden. Men vi hade tagit oss hela vägen fram. Den svarta väskan hade legat skyddad i en påse från G.A.P. Och trots att vi hade åkt på en del båtar och promenerat med väskan i tunnelbanorna hade vi sluppit några säkerhetskontroller.
    Så nu stod vi där, jag, Julia, Josefin, pappa och farfars flickvän och tittade på den svarta väskan, vände på den, muttrade. Hur fan skulle vi göra? Jag vet inte varför, men pappa råkade ha en fickkniv på sig. Vi såg inget annat alternativ än att hugga sönder väskan. Det tog ett tag, pappa högg, såg smått irriterad ut, och när någon passerade förbi låtsades vi bara titta ut över vattnet.
    En sak hade vi inte tänkt på. Vinden. Motvinden. Inte så kraftig men det räckte med en vindpust för att askan skulle komma flygande mot oss. Och tid tog det. Det är ofattbart hur mycket mer askan ser ut att vara när man släpper den lös i vinden än när den ligger komprimerad i en svart väska.

Det var farfar själv som berättat hur han ville ha det. Det var inte många instruktioner, egentligen bara en, och den var han tydlig med. ”Jag vill bli strödd i floden”, hade han sagt. Att det var olagligt, eller att det kanske kunde gå om vi sökte massa tillstånd och grejor hade farfar antagligen bara ruskat på huvudet åt om vi nämnt.

Den sista askan rann sakta ner genom luften ut över vattnet. Vi plockade fram rosorna. 

Det blev ingen kista, inga kyrkklockor och ingen präst som talade. Det blev en sönderhuggen plastlåda, det blev till ljudet av rörelse, bilar som bromsade, gasade, tutade. Vi behövde inget säga, vi behövde bara se de rosa rosorna skulpa på vågorna av Hudson River.