Och jag inser att jag måste skriva lite mer, inte bara under skrivarperioder utan lite varje dag. Jag siktar på 90 sidor text innan inlämningen om en dryg vecka. Jag har med andra ord inte kommit så långt. Men jag tänker att jag lite nöjd kan jag vara. För det har skrämt mig lite innan... hur ska jag få ihop så många sidor?
Mitt sätt att skriva är.. fragmentariskt. Jag har små korta scener jag vill gestalta. Men allt däremellan? Upptrappningen?
Min längsta novell innan författarskolan ar ca sex A4. Och nu är jag som sagt snart uppe i 70 och fortfarande kommer jag på grejer varje dag, en ny karaktär, en ny händelse - fler lösa trådar helt enkelt. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa allt. Men just nu tänker jag faktiskt kvantitet före kvalité. Det låter kanske märkligt, men jag måste göra så för att komma någonstans. Nu skriver jag, har inte ens stavkollen på utan tänker att jag får lösa allt i senare skede. Och det är faktiskt ganska befriande.
Jag berättade för morfar hur jag skrev. Att jag inte skrev kronologiskt utan att jag hoppade fram och tillbaka, skriver lite här, skriver lite där och hur de olika händelserna skulle höra ihop visste jag inte ens själv längre. Han förstod inte hur man kunde skriva så. Men jag trivs med det. Jag hade tröttnat om jag skulle skriva från början till slut. Och i den här boken rör sig handlingen över 13 år. Det är bra, när jag tröttnar på "den första historien" så skriver jag lite på den andra. Och jag är själv väldigt spänd på hur allt kommer att sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar