Brev till ett numera okänt du

Imorgon börjar skolan igen och jag måste börja inse att jag faktiskt inte har så mycket tid kvar att slutföra mitt projekt. Jag har mest hållit uppe med skrivandet under sommaren och det kommer nog bli en sen natt inatt. Jag måste redigera lite text som ska in till handledaren. När jag satt och gick igenom text så hittade jag något av det första jag skrev till min bok förra året (klistrar in det här nedan). Ett brev till min huvudperson. Det är inget jag ska ha med i boken längre. Det blir ofta så, mycket av det man skriver inser man inte fungerar. 

    Jag har kvar en brevskrivare i boken. Jag vet inte riktigt vem det är själv än vilket är spännande för då kan jag göra personen mer och mer vrickad, ja nästan lite sjuk. Det är kul.  

Brev till ett numera okänt du

Idag har jag tänkt igen, på trädet

Det tjocka trädet och de kastanjebruna frukterna.

Och den varma stammen. Visst var varmt att sätta handen mot stammen och säga dunk för dig. Fast vi var sällan med på dunkgömmen. Vi var mest för oss själva.

Och när jag tänker på trädet kan jag inte låta bli att minnas kvällen. Du satt på en gren snett ovanför mig och sa att vi skulle se vem som kunde vara tyst längst. Sen satt vi så medan mörkret sköljde över våra axlar. Jag vet att jag lyssnade på två fåglar som sjöng till varandra, försökte urskilja de bådas röster.

Jag bestämde mig för att blunda men när jag slöt mina ögon hörde jag dig snyfta. Jag höll andan för att lättare höra. Små snyftningar. Du som inte ens grät när du bröt armen på skolgymnastiken.

En gång hade jag gråtit i skolan och då sa du att om vi bott på Arktis hade mina tårar blivit till vackra ispärlor. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, eller göra. Jag satt kvar.

    ”Ska vi klättra ner”, frågade jag dig till slut.

Du sa inget. Bröt av en kvist från trädet och tittade på den.

Du som aldrig var tyst, som alltid hade något att berätta.

Om grannen

om hunden

Om kriget din pappa stridit i

eller om skatten långt under jorden.

Du som alltid brukade skoja med mig

busa med mig

gömma dig för mig

skrämma mig,

hoppa fram från en buske och skratta, ta min vante och gömma i dina stövlar.

Jag förstod inte varför du grät.

När jag satt där och funderade på vad jag skulle göra och vad jag skulle säga hoppade du ned från grenen och började gå snabbt.

Jag gick efter.

Du började springa och jag sprang.

Sen stannade du.

Och jag stannade.

Jag kommer ihåg att du tittade ner på dina stövlar. Jag kommer ihåg att jag ville säga något och smeka din kind men att orden stockade sig och armen kändes alldeles stum.

Och jag kommer ihåg att du till slut gav mig en blick, att dina ögon var våta och svarta som om de inte tillhörde dig.

Egentligen ville jag bara ta din hand men jag tror inte att jag vågade. Sen vände du dig om och fortsatte in i natten. Efter några meter stannade du. Du böjde dig ner, du plockade upp något. Så vände du dig. Nästa sekund kände jag hur det ilade till över kinden och stenen du kastat landade vid mina fötter.

Det händer att jag fortfarande undrar vart du tog vägen.